”Vi behöver skifta fokus från att enbart tala om livsduglighet. Vi behöver en lagstiftning och praxis som också utgår ifrån den individuella kvinnan eller transpersonens rätt att i tid upptäcka och hinna fatta ett beslut angående sin graviditet.” Det skriver Sten Axelson Fisk och Sofia Zettermark från socialistiska läkare, apropå målet i arbetsdomstolen där en barnmorska hävdade sin rätt att vägra utföra aborter.
Aborträtten attackeras återigen, och det blir viktigt att studera våra motståndare. Abortmotståndet utspelar sig på en patriarkal arena, och dess aktörer har varit kyrka, stat och läkarkår, i samverkan med rasism och kapitalism. I denna text granskar vi kort de aktörer och strukturer som dragit nytta av och propagerat för ett svenskt abortmotstånd. Vi börjar på 1930-talet.
Innan dess hade kyrkans patriarkala organisation sedan länge spelat en viktig roll i att ta sig rätten att definiera vad som är ett liv, vilket krävdes för att avgöra om ett dött foster eller barn var en giltig arvinge. Kyrkans makt över kvinnokroppen blev dock reell först genom nationalstatens framväxt, med hjälp av denna kunde restriktiva abortlagar implementeras. I takt med medicinens utveckling under 1800- och 1900-talet, kom läkarkåren att spela en större roll i abortmotståndet. Genom den auktoritet och förmodade objektivitet vetenskapen innehade, ansågs läkare lämpade att definiera vad som var ett liv, och vem som skulle föda.
Abortlagen 1938 ses ofta som ett framsteg, då abort för första gången tilläts i Sverige. Industrins behov av arbetskraft, och framväxten av ett folkhem som påverkades av rasbiologiska idéer, gjorde emellertid att abortlagen blev restriktiv. Effekten blev i första hand att de rasbiologiska (eugeniska) aborterna ökade. Ett svenskt folkhem fordrade ett starkt folk. Genom tvångsaborter och -steriliseringar för olämpliga kvinnor, parallellt med restriktiva abortlagar för personer med ”önskvärt” genetiskt material, gjorde läkare och socialarbetare staten en tjänst som belönades med fortsatt hög status. Rasism och patriarkat i samverkan.
Trots att 1938 års relativt restriktiva abortlag fortsatte gälla, blev tillämpningen mer liberal under decennierna fram till legaliseringen 1975, och antalet legala aborter ökade. Detta visar hur avgörande läkarkårens hållning i abortfrågan är då lagstiftningen är restriktiv. Varför övergav läkarkåren sin restriktiva abortsyn? Den feministiska offensiv i abortfrågan som sedan andra världskriget letts av RFSU och sedermera Grupp 8, påverkade läkarkåren. Andra faktorer som bidrog var den radikalisering arbetarrörelsen åstadkommit, fler kvinnor som läkare och att kåren såg det lidandet som osäkra aborter medförde.
År 1975 vanns rätten till fri abort fram till vecka 18, med möjlighet till senare abort med Socialstyrelsens godkännande. Aborträtten konsoliderades, men på 90-talet förändras ändå retoriken. Göran Persson talade om en barnfödarkris: ”34 000 barn fattas”. Plötsligt blir barn till en vara och livmodern ett produktionsmedel, när kapitalismen återanvänder sina argument från 1930-talet.
I dag hotar kapitalismen aborträtten genom en okontrollerad medicinteknisk utveckling. Medicinska framsteg är positiva, men vi behöver vara medvetna om dess konsekvenser.
Ett nyckelbegrepp i abortfrågan är därför ”livsduglig”. Ett foster anses vara livsdugligt när det kan ”överleva själv utanför livmodern”, vilket dock vare sig är en biologisk, filosofisk eller etisk gränsdragning. Det beror istället helt av den medicinska utvecklingen, eftersom för tidigt födda barn alltid behöver intensivvård. Den absoluta övre abortgränsen, som kräver särskilda skäl, avgörs av Socialstyrelsens rättsliga råd. Denna gräns har sjunkit i takt med den medicinska utvecklingen. På 1980-talet gällde vecka 28, under 90-talet blev det vecka 24 och idag är praxis vecka 22. Senast 2015 diskuterades en sänkning av abortgränsen till vecka 21, då det kom rapporter om barn som överlevt i denna vecka.
Den medicinska utvecklingen görs i dag till ett argument för inskränkning av aborträtten. ”Vi måste anpassa abortgränsen till den medicinska utvecklingen”, skrev Sverigedemokraterna i den senaste i raden av motioner om sänkning av tidsgränsen för den fria aborten från vecka 18 till vecka 12. Vi måste ifrågasätta hur länge till en skarp gräns mellan ”livsduglig” med teknikens hjälp, och en övre abortgräns, är hållbar. Det vore naivt att tro att den medicintekniska utvecklingen kommer stanna av. När vi kan odla foster i laboratorier, ska vi då säga att ingen kvinna eller transperson någonsin får göra abort?
Vi behöver proaktivt utveckla en etiskt solid, feministisk diskussion om detta. Vi behöver skifta fokus från att enbart tala om livsduglighet. Vi behöver en lagstiftning och praxis som också utgår ifrån den individuella kvinnan eller transpersonens rätt att i tid upptäcka och hinna fatta ett beslut angående sin graviditet. Och för att göra detta, behöver vi känna de aktörer och maktstrukturer, som på patriarkatets arena hotar våra rättigheter.
