Damallsvenskan 2017 går in i sitt slutskede. Men fotbollsexperten Alva Nilsson vill inte snacka slutstrid – hon vill snacka domare. För återigen har kvinnor som dömer i damallsvenskan kritiserats för att inte hålla tillräckligt hög nivå och det har pratats om att även män borde få döma. Men lösningen är inte att ta in herrdomare utan att krossa idrottspatriarkatet, skriver Alva Nilsson.
Det pratas om att domarna är för dåliga rent generellt i damallsvenskan, om svaghet i specifika situationer och att de har för lite dialog med spelarna. Jag förstår kritiken. Och jag tror också att jag kan föreställa mig hur det känns att vara en utskälld domare.
När jag var yngre var jag galen på fotbollsplanen. På nivån att jag en gång bänkades med motiveringen att mitt språkbruk och mina fulknep sänkte laget. Men jag skärpte mig, jag signade upp för en domarutbildning, och med det kom en annan förståelse för sporten jag älskar.
Många spelare och ledare borde sätta sig i skolbänken. Och bland annat lära sig svaret på frågan ”när är det mål i fotboll?” När hela bollen är över linjen? Vi återkommer till svaret – låt oss i stället snabbt titta till den avgjorda guldstriden.
Jisses vad imponerande av Linköping att jogga hem serien. Ett underbetyg för hela Rosengård att de inte kan utmana. Nu skrivs med graffitispray över hela månen: ”Damallsvenskan 2017 avgörs inte av någon auktoritet med gula och röda kort i bröstfickan.”
Linköping vinner för att de är ett lag som presterar över förväntan i en situation där få trodde på dem. Rosengård tappar det här guldet för att de inte presterar tillsammans – inte för att en domare blåst emot dem vid fel tillfälle. Det har hänt mycket kring FC Rosengård under sommaren och hösten. Men de har ändå haft tid att fundera över domarna. De är för dåliga, har vi fått höra – och själva kunnat slå fast genom tv-bilder. Rosengård, och de flesta andra, vill ha de bästa domarna – underförstått betyder det att de vill ha in herrdomare i damernas serie.
Jag är med dem på punkt ett. Helt emot dem på punkt två.
På en soldränkt läktare i Malmö i för ett par veckor sedan slog jag mig ner med en bekymrad sportchef, Therese Sjögran, för att synka våra bilder i debatten om domarna. Sjögran själv sa bland annat klokt:
– Vi hade säkert inte haft ekonomi till herrdomare.
Nej, i vår fotboll är ekonomin tajt redan som den är. I praktiken känns det orimligt att domarfrågan ska resultera i klubbar som snyftandes ber kommunen om pengar för att överleva.
Dessutom är bäst person på bäst plats inte alltid bäst person på bäst plats. För några år sedan pratade jag med Jenny Palmqvist, numera pensionerad men tidigare en av världens bästa domare, och Pernilla Larsson, svensk EM-domare, om att döma både herr- och damfotboll parallellt. De flesta domare gör det i dag. Det ska vara både bra och utvecklande att döma både herrar och damer.
Men; det kan göra en splittrad. För att bedömningsnivåerna är annorlunda. För att bedömningsnivåerna bör och skall vara det. Om exempelvis herrallsvenskans domare svepte in i damallsvenskan med sin herrallsvenska bedömningsnivå kan det bli svårt.
Jag vill också påminna er om att idrottsvärlden är ett mansdominerat territorium. Även damfotbollsvärlden styrs till stor del av män. Ute i elitklubbarna är det mestadels män i tränargrupperna, i styrelserummen och bland journalisterna. Hela damfotbollen existerar i ett utbrett idrottspatriarkat. Det är egentligen bara på planen – bland spelare och domare – som kvinnorna är normen i sin egen sport.
Baaam – vi tar det igen. Det är egentligen bara på planen – bland spelare och domare – som kvinnorna är normen i sin egen sport.
Därför måste kvinnor alltid lyfta kvinnor. Vi krossar aldrig idrottspatriarkatet på egen hand. I kampen ingår de kvinnliga domarna.
Hur fucked är det inte att de, till skillnad mot herrkollegorna, inte kan vara domare professionellt? Hur korkat är det inte att de som dömer damserier får betydligt sämre betalt än de som dömer en herrserie på samma plats i seriesystemet? Hur orättvist är det inte att vi dömer kvinnliga domare med samma måttstock som vi dömer manliga – trots att vi aldrig gett dem samma förutsättningar?
Nej.
Låt oss skrika om orättvisorna.
Låt oss krossa idrottspatriarkatet.
Låt oss vara öppna med att det handlat om kön. För det gör det. Manliga domare har bättre förutsättningar, bättre villkor och bättre betalt än kvinnliga domare. Det handlar om kön. Om fotboll och fotboll. Om män och kvinnor. Om skillnaden i privilegier om du har en kuk eller fitta mellan benen – det gör det alltid i viss mån, även om få vågar erkänna det.
Den dagen Rosengård och de andra fattar det kan vi kanske råda bot på domarfrågan och ge brudar med pipa och färgglada kort i bröstfickan samma förutsättningar som männen. Då kommer standardhöjningen på köpet. För kvalitén på din nivå som domare, din förmåga att fatta rätt beslut i hög fart, sitter såklart inte i kuken – den sitter i vilka förutsättningar du får.
Jag var aldrig en speciellt bra domare. Men det ökade min förståelse för fotbollen, och för den utskällda domaren i damallsvenskan. Alla lagkaptener och tränare i damallsvenskan borde följa mitt exempel och slå sig ner i skolbänken för att gå domarkursen. Om inte annat så för att kunna svara på frågan ”när är det mål i fotboll?” Svaret är nämligen självklart men desto mindre välkänt:
När domaren dömer mål.
