”EM är nära. År har blivit månader som blivit veckor och nu är det snart dags. På tisdag plockar Pia Sundhage ut truppen som ska dansa hennes sista dans.” Alva Nilsson känner sin inre pessimist blomma ut efter fotbollslandslagets två senaste träningslandskamper mot USA och Skottland där Sverige bara gjort ett mål. Den 16 juli börjar EM i Nederländerna.
Som ett brev på posten slår hon sig ned i min soffa och dricker av mitt te trots att jag inte bjudit in henne. Pessimisten i mig. Hon tar ofta plats när det kommer till mästerskap. Den här gången tar hon mer plats en vanligt. Det bör ni vara medvetna om innan vi går in i mot det här Europamästerskapet. Men det är okej. Jag har inte hjärta att mota bort henne. Ni kommer att förstå varför.
För fyra år sedan dukade vi upp för fest i Göteborg, Halmstad, Växjö och Stockholm. Det var Pia Sundhages fest. Hon kom från andra sidan Atlanten och tog med sig ett hav av drömmar och ambitioner. Lät engagemanget smitta av sig på hela världen och grät när drömmen om en EM-final i Stockholm krossades av Tyskland.
Fyra år senare bevittnar vi Sundhages sista strid med landslaget. Avskedsfesten, är det väl tänkt att bli. För när Sundhage lämnar finns risken att en del andra stora profiler också gör det. Lotta Schelin är ett exempel. Och tanken är att de ska kröna sin landslagskarriär i Holland. Med ett guld.
Tanken är att Sundhage ska sluta en 33 år lång cirkel och vinna EM-guld igen, långt bortanför Lutons lera. Det ska väldigt, väldigt mycket till för att det ska hända.
Det kommer inte att hända.
Medan Sundhage måhända kanske går igenom de sista detaljerna inför uttagningen av EM-truppen kan vi konstatera att hon stressar över målskyttet och pratar om att nöta – fast hon mycket väl vet att det inte är där problemet ligger. Bra anfallare har inte helt plötsligt tappat sin förmåga att göra mål. Nej, svårigheterna handlar om att laget, anfallarna, lagdelarna och spelarna inte är samspelta.
Kanske för att landslaget haft för lite tid tillsammans. Kanske för att man jagat spelsystem och försökt släcka bränder sedan Pia Sundhage tog över som förbundskapten. Så även nu.
Sundhage har inte utvecklat en magisk plan sedan vi såg hennes landslag sist i ett mästerskap. Det här laget är vad det är. Lite för dåligt samspelta, vilket gör att anfallsspelet hackar och man bara lyckas näta en gång mot Skottland, men med ganska hög potential.
Spelar Caroline Seger bollen på rätt fot och Nilla Fischer styr försvaret samtidigt som Lisa Dahlkvist äger mitten och Lotta Schelin öppnar ytor för Fridolina Rolfö – då kan det bli en rolig sommar.
Men det behöver inte bli det. Det är svårt att veta med det här landslaget. Med Pia Sundhages landslag. Fyra år senare vet vi att det här laget kan svetsa sig samman och besegra hela världen (utom Tyskland). Men vi vet också att det har fallerat förut med Sundhages landslag. Man har gått på pumpen rejält. Inte bara en gång.
Och just nu tycks Sundhage ha slut på idéer. Hon har lett det här landslaget efter bästa förmåga. Men hon vet inte hur de ska ta nästa steg. För vinna EM gör de inte. Sannerligen inte.
Det gör Tyskland. Oavsett om avbytaren i Sveriges trupp heter Nathalie Björn eller Hanna Glas. Men låt oss för guds skull ta ut en EM-trupp som kanske, kanske hade kunnat vinna en silvermedalj.
