Vid det här laget känner de flesta till det. Att Heather Heyer var den som stod i James A Fields Jr:s väg, när han plöjde in i demonstranter i Charlottesville. Hon befann sig på plats för att protestera mot den samling av högerextrema och så kallade ”alt-right”-grupper, som gick under parollen ”Unite the right”. Och han hade några timmar tidigare marscherat med ”Vanguard America”. De med slogans som ”Blood and soil”.
Ibland tenderar vi, i det här landet, att ha en inbyggd distans till den här miljöns närvaro i det amerikanska samhället. Vi tänker att det är som det sig bör. Att detta är givet i ett land som stöpts i rasideologi. Att vi står utanför allt det. Eller, som någon sa till mig häromdagen; ”vi måste kämpa för att inte bli som USA”.
Men när Matthew Heimbach, en av nyckelfigurerna bakom den högerextrema samlingen under helgen; talade med nyhetssajten Vice, synliggjorde han någonting centralt. Dels att målet var att visa att aktivisterna är kapabla att kliva utanför nätet. Att visa att ”alt-right” (gammal rasideologi i ny förpackning), är mer än ett internetfenomen av memes.
Men också att inspirationen, bland annat, är Nordiska motståndsrörelsen (NMR).
– Vi följer det europeiska exemplet från Nordiska motståndsrörelsen och andra organisationer som ligger i framkant för den nationalistiska rörelsen i världen. Vi koordinerar oss på ett stort område och har samlat ihop vårt folk till det största nationalist-mötet på över två decennier i USA, berättar han i intervjun.
En annan person som blickat mot Sverige är Richard Spencer. Han ses som en central gestalt inom den så kallade alternativhögern. I början på det här året slöt han officiellt led med två svenska högerextremister. Daniel Friberg, frontfigur för den svenska nyfascistiska rörelsen, samt Christofer Dulny tidigare SD-politiker (och riksdagstjänsteman för partiet). De två befann sig för övrigt även på plats i Charlottesville under protesterna.
Den amerikanska extremhögern har vid tillfällen lånat svenska nationalistiska uttryck och slagord. När min kollega på Expo, Jonathan Leman, befann sig i USA i somras bevakade han en anti-muslimsk rörelse som höll möte. Han reagerade på att de stod och ropade ”Nordfront, Nordfront!” (Nordiska motståndsrörelsens nätsajt).
När Spencer intervjuades av Buzzfeed i maj sa han att: ”It’s almost like Sweden is the most alt-right.”
Givetvis finns det inte en rak linje mellan extremhögerns agerande i Sverige och USA. Självklart finns fler faktorer som spelar roll i hur den amerikanska radikalnationalistiska miljön agerar. Men det är ett faktum att Sverige fortsätter betraktas som vithetens högborg av den här miljön. Eller, för att översätta det till ett samtida språk: en skandinavisk utopi påväg mot en massförstörelse.
Sveriges påverkan på den internationella högerextrema och rasistiska miljön har en lång tradition. Under mitten av 90-talet var Sverige det land som producerade mest vitmaktmusik i världen. Dessförinnan rasbiologi. Nu tycks den påverkan komma i form av mobiliseringskraft. Det är något som ställer krav. Och kräver ansvarstagande.
Det kräver att man ser korrelationen mellan att ge NMR tillstånd att mobilisera hundratals i samband med minnesdagen över novemberpogromen, och att den amerikanska extremhögern inspireras. Det kräver att en ser konsekvenserna av att en lokal polis i Dalarna, i intervju med den norska Dagbladet, säger att NMR i regel är ”fredliga” om de inte får en anledning till att vara våldsamma. Det kräver att en förfasas över att samma organisation som Heimbach beskriver som en inspiration, delar ut tidningar i Almedalen.
Det ställer Sverige inför två val. Att vara ett land som står i framkant när det kommer till högerextrem distribution. Eller i framkant i att hantera extremhögern som den våldsamma, samhällsfarliga, grupp de faktiskt är.
