I Latinamerika försvinner folk. Det är inte bara att de fängslas, torteras och dödas, de försvinner också. Spårlöst. Trots att mödrar och barn demonstrerar och ber om förklaringar och vill veta vem de ansvariga är, är det sällan de dyker upp. Få har kommit ut levande från argentinska koncentrationsläger och hemliga tortyrcentra.

Ibland, fyrtio år senare, hittar man en tunna med resterna av en kropp som måste obduceras och granskas med det mest avancerade verktyg, jämföras med olika databaser med DNA över försvunna människor.

På sjuttiotalet var det Argentina som använde den metoden för att krossa gerillagrupper, fackföreningar och studentrörelser. Det beräknas att hela 30000 människor försvann i olika perioder. Uruguays 320 försvunna försvann och dödades i Argentina. De avrättades i hemliga fängelser, deras kroppar brändes, de kastades levande i Rio de la Platas djupa vatten, eller begravdes anonymt i hemliga massgravar.

Men före Argentina var det i Guatemala, Salvador, Honduras och Colombia, som försvinnanden spreds som en farsot. Jag mötte Nobelpristagaren Rigoberta Menchus vid flera tillfällen. Hon berättade att en stor del av hennes tid gick åt till att resa mellan olika utgrävda massgravar för att identifiera hennes försvunna släktingar och lämna blod för att kunna fastställa deras identitet.

En av Sofokles tragedierna, Antigone, skriven 442 före Kristus, berättar historien om den bittra striden mellan Oidipus fyra barn, Antigone, Eteokles, Ismene och Polyneikes. Bröderna Eteokles och Polyneikes dödar varandra i strid för makten över Thebe. Och den besegrade, Polyneikes, begravs anonymt i öknen. Antigone letar efter kvarlevorna efter sin bror, hon vill begrava honom i värdighet.

Det enda sättet att bearbeta sorg och saknad är att veta slutet, att begrava och hedra den döde. Släktingar och vänner till de försvunna i Latinamerika vill bara det, och har rätt att få veta vad som hände med deras anhöriga.

När Argentinas ”smutsiga krig” var slut skrev författaren Ernesto Sabato tillsammans med andra ett manifest, Nunca más (Aldrig mer). Det var ett högtidligt löfte, aldrig mer folkmord, aldrig mer förtvivlade anhöriga, aldrig mer tysta marscher som kräver svar och rättvisa.

För tre år sedan, den 26 september 2014, försvann 43 lärarstudenter i Mexico, i orten Ayotzinapa. De tillhörde en fattig lantbruksskola som utbildade unga studenter till lärare på landsbygden. De levde i internat i en skola som påminde om en svensk folkhögskola. På helgerna tog de ibland en buss och festade i någon närbelägen by. Enligt polisundersökningar och vittnesmål dödades de av misstag, de trotsade en mäktig knarkkartell som hade mutat både borgmästaren och guvernören i delstaten. I det korrupta Mexico är en stor del av förvaltningen i maskopi med knarkbaroner och brottslingar.

Argentinska och mexikanska rättsläkare har gjort en karta över tänkbara platser där studenternas kroppar kan ha blivit begravda. Mer än tretusen fall av våld mot bönder, studenter och journalister har anmälts i delstaten Iguala. Forskarna som var inblandade i projektet har bevakats av korrupta poliser och deras telefoner och datorer har hackats.

På deras hemsida kan man se deras videofilmer, studera dokument, läsa och lyssna på vittnesmål. Mer än 111 personer sitter i fängelset för direkt inblandning i morden, men de ansvariga har inte hittats och inga viktiga politiker eller höga poliser finns bland de misstänkta.

Nu är det Argentina som blivit aktuellt igen. Det gäller en ung man som är försvunnen sedan den 1 augusti. Santiago Maldonado var en ung aktivist som hade flyttat från Buenos Aires till Chubut i södra Argentina. Där blev han bekant med mapucheindianer som försöker rädda sin mark från giriga företagare som vill komma över den.

Han försvann efter en konfrontation mellan indianer och polis som jagade dem med gasgranater och gevär. De obeväpnade mapucheindianerna flydde till en flod men Maldonado försvann och har inte kommit till rätta. En hypotes är att polisen tog honom till förhör och dödade honom, en annan är att han drunknade. Just nu pågår sökningar efter hans kropp i floden.

Mödrarna vid Plaza de Mayo, som sedan sjuttiotalet demonstrerar för sina försvunna anhöriga, anklagade häromdagen president Mauricio Macri för att tysta ned affären. Hans företag är också inblandat i kampen mot indianerna. Igår brändes hus som ägdes av mapucheindianerna. De hade ockuperat en lokal domstol och krävt att en partisk domare skulle lämna sin post.

Sjuttiotalets värsta farsot, försvinnandena, har aldrig upphört. Sabatos Nunca Más var bara ett önsketänkande.