– Jag kan förändra ett eller två liv men det räcker inte. Det behövs också politiskt stöd för riktiga förändringar, för att bekämpa antiziganismen, säger Nicoleta Bitu som både är engagerad i och forskar om romsk och feministisk kamp för lika rättigheter. Nyligen besökte hon Sverige och hoppas kunna bygga vidare på solidariteten mellan det svenska och rumänska civilsamhället.
Nicoleta Bitu, ordförande för the Democratic federation of roma for Romania och vice ordförande för the European roma institute for arts and culture, besökte Sverige i oktober för att prata om romers situation i Rumänien och arbetet mot antiziganism. Utöver sin aktivism har Nicoleta Bitu också ägnat sin akademiska karriär åt frågan om romers rättigheter, med särskilt fokus på feminism. Feministiskt perspektiv träffar Nicoleta Bitu för att prata om hur hon som feministisk och romsk aktivist ser på romernas situation i Sverige.
Vad vill du uppnå med din vistelse i Sverige?
– Jag har träffat många som är aktiva i kampen mot antiziganism, både organisationer och aktivister och vill skapa en bättre förståelse för varför situationen ser ut som den gör för romer. Det vill jag göra genom att prata om historien och visa hur man kan se på romers situation från ett politiskt och historiskt perspektiv. Kanske kan jag också skapa solidaritet mellan det svenska och rumänska civilsamhället.
Hur ser du på den kampen som både romsk och feministisk aktivist?
– När jag började med feminism kring 1998 tolkade jag feminismen ur ett kulturellt perspektiv, jag beskyllde den romska kulturen för de ojämlikheter som existerade hos oss. Jag förstod senare att detta inte stämde utan att det grundade sig i patriarkatet. Tyvärr är ojämlikheterna inget speciellt för oss romer utan skillnaden snarare hur patriarkatet yttrar sig. Med den insikten började jag förändra hur jag talade om romer. Jag började reflektera kring var min feminism slutar och var min romska identitet tar vid och hur jag kan förena dem.
– När jag talar om vår historia försöker jag hela tiden lyfta in det feministiska perspektivet, till exempel när jag talar om slaveri så belyser jag de sexuella övergrepp och tvångsgifte som romska kvinnor utsattes för. Vi måste ta med det feministiska perspektivet eftersom antiziganism först slår mot kvinnor. Det är kvinnorna som bär de romska symbolerna och kläderna, det är de som blir först med att utsättas för rasismen.
Det pågår en debatt kring förbud mot tiggare i Sverige, hur ser du på den typen av politik som feminist?
– För mig inkluderas antirasismen i feminismen. Som feminist bejakar jag också varje persons historia och ser varje kvinna som jag möter. Det finns ingen feminism i ett förbud mot tiggare som inte tar hänsyn till eller intresserar sig för vem det är som sitter där. Först bör vi ta reda på kvinnans historia, vad hon heter och vad som gjorde att hon kom hit. När det gäller kampen mot antiziganism är Sverige inte i framkant, trots att det är socialdemokratiskt styrt ser vi hur diskursen i Sverige är gammal. Det är samma argumentation och rädslor mot romer som rådde på 1900-talet. De romska kvinnorna på gatorna har ett namn, de har sina egna historier och som feminist kan man inte se bort från de kvinnor som är mindre privilegierade än en själv.
Hur ser du på solidaritetsrörelser i Sverige? Vad hoppas du på från Sverige som romsk aktivist?
– Det är otroligt hur människor har bjudit in romer in i sina hem. Jag hoppas att vi kan bygga upp en gemensam rörelse mellan Rumänien och Sverige för att få våra politiker att reflektera över situationen. Jag kan förändra ett eller två liv men det räcker inte. Det behövs också politiskt stöd för riktiga förändringar, för att bekämpa antiziganismen.
