– Här får man använda sig av allt det jag växt upp med, My little pony hästar, ballerinor, Barbie-dockor, häxor, och allt det kan få vara intressant och värdefullt. Man plockar upp något som väldigt många har erfarenhet av men som inte riktigt har haft någon status i populärkulturen, fortsätter hon.

Tove Folkesson debuterade 2014 med boken Kalmars jägarinnor och släppte året därpå boken Sund. Hon är också verksam som musiker och har släppt en EP. Både i rollen som musiker och författare jobbar hon ibland med en estetik som kan kallas gurlesk. Att begreppet kom till tycker hon är positivt.

– För mig innebar kontakten med begreppet gurlesk att jag kunde känna mig som en del av någonting större, inte bara som en outsider i den patriarkala kulturen. Jag tror att det spelar jättestor roll. Det har ju gjort något för att benämna och framförallt uppvärdera och ge den här typen av konstuttryck en plats och ett sammanhang. För mig har det inneburit en större trygghet i att kunna förklara för andra vad jag håller på med och att människor kan knyta det till ett sammanhang, säger hon.

Tove Folkesson är författare och musiker.

Farligt stoppa konst i fack

Återkommande teman inom gurlesken är femininitet, feminism, äckel, gullighet och överdrifter i kombination med varandra. Gurlesken brukar främst sammankopplas med poesi men kan även ta sig uttryck inom musiken eller i bildkonsten. Tove Folkesson, som många andra konstnärer, är dock tveksam inför att använda termen om sin egen konst.

– Jag jobbar utifrån att jag är en människa och utforskar hur det är att vara människa i världen. Jag måste få stå i att min existens inte behöver ingå i olika typer av etiketter för att vara värdefull, säger hon.

Samtidigt som hon tycker att det är bra att begreppet finns, är hon försiktig med att sätta etiketter på sin konst då hon känner att det kan vara begränsande.

– Jag vill vara försiktig med att bekänna mig till en rörelse eller ett begrepp. Om allting går i linje med en politisk strävan blir jag ganska ofri, det är inte bra när man vill vara nyskapande. Jag tvekar även inför att kalla min konst feministisk eftersom det skulle vara att försöka förklara den, en kvinnas uttryck måste vara legitimt även utan samhällsnyttigt ärende, säger Folkesson.

“Ge mig ännu ett ord för feministiska praktiker”

Elisabeth Berchtold är poet och hennes diktsamling Marialucia har omnämnts av kritiker som ett av de tydligaste svenska, nutida exemplen på gurlesk. Berchtold menar att det är bra med beskrivande ord inom poesin. Allt som hjälper oss förstå poesi och andra konstformer ser hon som någonting positivt.

Elisabeth Berchtold är poet

– Ge mig gärna ännu ett ord för feministiska praktiker, ge mig ytterligare en beskrivning. Jag tycker inte att man måste ta det så himla allvarligt, säger hon.

Hon tycker dock inte att det är så noga hur gurlesken definieras.

– Bara för att det handlar om flickans rum och kvinnans rum ska man tycka att det är så jäkla svårt. Det är det väl inte egentligen. Det finns väl i så fall mer komplicerade och vida begrepp, säger hon.

Varken Elisabeth Berchtold eller Tove Folkesson vill definiera sig själva eller sin konst som gurleska. De lämnar det uppdraget till kritikerna.

– För mig som poet spelar det ingen roll. Det känns som kritikernas arbete. Jag behöver inte vara så styrd eller sätta exakta definitioner på saker, säger Berchtold

Folkesson instämmer:

– Det är ett utifrånperspektiv som jag helst inte tar, säger hon.

”I gurlesken får man göra vad fan man vill”

Joanna Häggblom däremot är konstnär och använder sig mycket av begreppet gurlesk för att beskriva sin konst.

– Jag behövde ett sätt att sammanfatta det jag höll på med och det jag står för, som i grund och botten handlar om en femininitet som sällan får ta plats på ett eget sätt, om den får ta plats är det med en manlig blick. För mig är ord viktigt, det gör det lättare för mig att förklara för andra människor. Definition och identifikation är viktigt för mig, säger hon.
För henne handlar gurlesken om att slå tillbaka.

– Den här idén av att en flicka inte kan något, att det är så mycket hon inte kan bli, det är så mycket hon inte får göra. I gurlesken så får man göra vad fan man vill, säger hon.

Häggblom driver instagramkontot Experimentress, där hon bland annat lägger upp gurleska bilder under hashtagen #gurlesque. Hon skriver även musik och gör gurleska performanceverk. Hon vill inte särskilja sin konst från politik.

– Jag har en politisk, normkritisk och feministisk agenda. För mig är gurlesken politik, jag kan inte skilja på det. För mig är det politik att gå emot rådande normer och ifrågasätta det som anses vara normalt eller rätt, säger hon.

Elisabeth Berchtold använder också gurlesken som ett sätt att göra motstånd.

– Gurlesken är inte snäll, den smeker inte medhårs, den försöker inte måla upp en utopi, utan den står liksom i skiten, säger hon.

Att vända svagheten till makt

I sin konst vill Joanna Häggblom undersöka motsättningar genom att använda det feminina som ofta är förknippat med svaghet, oskuldsfullhet, maktlöshet och passivitet och vända det till makt.

– Allt det här flickiga som hatas på i vår patriarkala värld, här jobbar jag med det på ett sätt där jag tar kontrollen, där jag kan använda det som ett vapen. Gurlesken leker med det rosa istället för att gå ifrån det, säger hon.

Hon berättar att samhället tidigt lärde henne att det feminina var någonting dåligt.

– Det hade varit så förminskat och förhatligt inom många feministiska kretsar. Man tyckte att det flickiga och feminina spelar patriarkatet i händerna. För mig är det ett snävt sätt att se på vad feminism är och kan vara, säger Häggblom.

Även Tove Folkesson berättar att det varit hennes erfarenhet och att hon länge ville göra någonting åt det, vilket hon senare fått uttryck för i gurlesken.

–Ordet ”tjejigt” var ju ett skällsord och det tyckte jag var provocerande när jag var yngre. Men jag hade inte mod eller ett sammanhang för att uttrycka det, säger hon.

”Gurlesken handlar om någon som slår tillbaka”

De flesta verkar överens om en sak, att gurlesken satte ord på en rörelse som de redan kände att de var en del av. Att den var en plats där man kunde uttrycka saker som det inte funnits plats eller sammanhang för innan. Men alla har inte känt att gurlesken varit en gemenskap som de fått vara en del av. Och det är inte bara själva definitionen av gurlesken som har ifrågasatts. Den har också kritiserats för att vara exkluderande.

2010 gav Arielle Greenberg och Lara Glenum ut en antologi med gurleska konstnärer, Gurlesque. Greenberg var den som myntade begreppet “gurlesk” 2001. I antologin saknade många ett intersektionellt feministiskt perspektiv, då det nästan inte var några transpersoner, icke heterosexuella eller icke vita som bjöds in till att medverka. Kritikerna menade också att antologin la för stort fokus på kvinnans relation till mannen.

Således har frågan om vem som kan och får vara gurlesk diskuterats. Arielle Greenberg har mött kritiken i ett antal amerikanska artiklar. Hon har sagt att hon tycker att begreppet är användbart, om än begränsat och problematiskt. Det planeras nu en nyutgåva av Gurlesque-antologin där man satsar på att bredda mångfalden bland de medverkande, eftersom Greenberg menar att alla är välkomna i den gurleska världen. Många menar också att gurlesken är en feministisk estetik som händer i själva texten eller verket, inte i personen. Alltså kan vem som helst, oberoende av erfarenheter eller plats i maktordningen, använda sig av den gurleska estetiken eller uttrycka sig på ett gurleskt sätt, även om det kan se ut på olika sätt.

Elisabeth Berchtold beskriver det som ”någon i en utsatt situation som slår tillbaka”.

– Gurlesk förknippas med att vara kvinna och idén om vad en kvinna är. Men det mest fantastiska är när man kan frigöra det gurleska så att alla kan våga använda det hur en än identifierar sig, säger Häggblom.