”När jag lyckas återhämta mig från chocken springer jag ner till gatan. Frågar några pojkar som sitter vid vägkanten vad som pågår. De säger att polisen misshandlar barn, det är det som pågår”, skriver Edda Manga, i en krönika om upptrappat våld och avsaknad av impulskontroll.
Den 19 maj 2017 blev oväntat en sommardag. Klockan är nu runt nio och jag ligger och läser med öppet fönster och njuter av explosionen av sommardofter och den milda brisen. Hör barnskrik, sen ilskna röster. Går fram till fönstret. Vad jag ser skakar mig: tre poliser bär iväg med en pojke som de sedan kastar på marken, pressar ner, slår. Jag känner igen rörelsemönstret, det är så polisen i Bogotá behandlar gatubarn. De tycker inte att de är riktiga människor och anser att deras plikt är att skydda och försvara de riktiga medborgarna från dessa ”små gangsters”.
Här finns många barn och ungdomar, kanske sjuttio eller åttio. De har varit i Tengdahlsparken och på fotbollsplanen vid Sofiaskolan där det verkar pågå något slags tävling. Jag ser några polisbilar och många poliser, kanske tio eller femton. Barnen är upprörda och försöker försvara sin kamrat, polisen försöker jaga bort dem. Ju mer polisen försöker jaga bort barnen desto mer upprörda blir de. De rör sig mot och runt poliserna i skrikande klasar. Det får poliserna att känna sig frustrerade och de svarar med våld. Jag inser snabbt att det här kan sluta illa, poliserna är arga och barnen är uppjagade, de triggar upp varandra. Allting förvärras av att vissa av poliserna försöker sätta sig i respekt genom att demonstrera sin fysiska överlägsenhet och saknar förmåga till impulskontroll.
När jag lyckas återhämta mig från chocken springer jag ner till gatan. Frågar några pojkar som sitter vid vägkanten vad som pågår. De säger att polisen misshandlar barn, det är det som pågår. Jag har sett det, konstaterar jag. Men varför? Varför kom polisen? De förklarar att några vuxna män hade kommit med batonger och börjat slåss. Det blev bråk och polisen kom. Men polisen hade omringat ungdomarna och låtit männen smita undan. Då hade det blivit bråk mellan barnen och polisen. Varför lät polisen de vuxna med batonger komma undan? Vi står tyst ett ögonblick och tittar på varandra. Ah… de var ”svenskar”, de var vita? Ja precis, svarar pojkarna.
Jag går längre ner på gatan där tre poliser fortfarande pressar pojken mot marken. Frågar en tjej som står där vad som har hänt. Hon säger att polisen har gjort sönder pojkens hand och att de har tagit in en annan i polisbilen bara för att han på frågan om var han bodde svarade att han bodde här. De hade tagit ett så hårt grepp på hans arm inne i polisbilen att det kändes som att den gått ur led.
Ett stycke längre bort står det några vuxna grannar som talar med varandra. De säger att pojkarna kommer hit från andra stadsdelar och skapar bråk. Märkligt. Flera av pojkarna är födda och uppväxta här. Jag har sett dem i kvarteret genom åren. Det här är deras gathörn, gård, fotbollsplan, skola, park. I föreställningsvärlden kanske Södermalm är ett segregerat vit område, men det är en massa av oss bruna kroppar som faktiskt bor här.
Den ena grannkvinnan säger att hon ringde polisen och att det var skönt att polisen kom, men att det finns för få poliser och att de får så dåliga löner. Vi skulle behöva mycket fler poliser på gatan. Som det är nu förmår inte polisen kontrollera situationen. Jag tänker för mig själv att det är förunderligt hur olika man kan uppfatta precis samma händelse. Vad dessa grannar ser är en mängd främmande kroppar som förstör harmonin och en poliskår som det är synd om. Vad jag ser är ett fall av polisiärt övervåld med rasistiska undertoner och ungar som känner sig orättvist behandlade och därför trotsar till pris av risk för de egna kropparna.
Medan jag står där kommer en äldre herre fram till mig och säger: ”Åk tillbaka till var ni kommer ifrån, där ni blir halshuggna! Vi är så trötta på er! Ni skapar bara problem. För femtio år sedan, när jag växte upp, var det inte så här. Lämna oss ifred!” Jag svarar att jag är hemma här, att det här är mitt land lika mycket som hans och att han har ingen rätt att trakassera mig utanför mitt hem. Jag påpekar att det han just sagt är både rasistiskt, kränkande och olagligt. Om han inte slutar så anmäler jag honom. Han svarar: ”Gör det!” Han säger att han har rätt att yttra sin åsikt och att det här är hans land, inte mitt. Han är född och uppväxt här.
En afrosvensk tjej som står bredvid mig talar om för honom att hon också är född och uppväxt här. Jag tar fram min mobil och fotar honom. Frågar efter hans namn, som han vägrar uppge.
Då kommer en polis fram till oss. Den afrosvenska tjejen och jag säger till henne att vi håller på att bli rasistiskt angripna av den här mannen som vill att vi ska åka till vårt land där vi kan bli halshuggna och att vi har ingen rätt att vistas här. Polisen säger åt henne och åt mig att gå bort därifrån. Jag säger till henne att jag inte tänker gå, att jag har kommit ner från min lägenhet för att jag såg polisen misshandla ett barn och att jag kommer att stå kvar tills barnets föräldrar ankommer. Hon upprepar att vi måste gå undan och att inga obehöriga ska vara där eftersom det är en brottsplats. När vi vägrar gå undan ilsknar hon till mot oss men säger ingenting till mannen.
Ett nytt utbrott mellan polisen och ungdomarna. De bär iväg med pojken igen. Jag ringer min man. Känner att min närvaro är otillräcklig för att avvärja polisiärt övervåld. Här krävs mer pondus och auktoritet, det är sorgligt att säga men det funkar bättre med en medelålders vit man. Han berättade att han hade träffar ett par andra av grannpojkarna på vägen. Den ene uppriven av förödmjukelse och smärta hade berättat att polisen dragit in honom i piketen, tvingat upp hans arm bakom ryggen och med hela sin tyngd pressat ner honom i golvet med sina knän. Skadat hans axel. Varför? För att han svarat sanningsenligt när polisen beordrat honom att åka hem. ”Jag bor här. Det här är mitt hem”.
Min man går fram och presenterar sig för en av poliserna, som säger att han vet vem han är. Vi står och talar och den här polisen låter resonabel och förnuftig. Vi talar med en till polis. Hon låter också vettig. Hon säger att hon inte kan svara på hur det gick till att pojkens hand smashades för att hon inte var där, men att hon inte kan svara för sina kollegors handlingar. De polismän som utfört misshandeln har lämnat platsen och ersatts med nya poliser som kan inta en neutral position.
Dialoginriktad polis söker stävja den upprördhet de första kollegorna åstadkommit. De försäkrar att händelsen skall utredas. Vi påpekar att problemet är att polisen utreder sig själv och kommer sällan fram till att de har gjort något fel. De backar upp varandra. Hon svarar att hon inte skulle backa upp en kollega som gjorde fel, varför skulle hon det? Sedan frågar hon: men vad ska vi göra? Ni ser ju hur det är, alla är upptriggade och det blir kaos. Hur ska vi få slut på det? Hur ska vi göra istället tycker ni?
Jag blev svarslös när frågan ställdes. Visste inte ens vart jag skulle börja. Det är uppenbart att om man uppfattar verkligheten som den äldre herren eller några av grannarna gör: att problemet består av att okontrollerbara och uppkäftiga flockar av små gangstrar stör ordningen så blir polisens uppgift att tvinga de mest bråkiga och trotsiga till ordning och jaga bort de andra. Från mitt perspektiv är problemet att det är så polisen uppfattar problemet.
Säg att polisen hade uppfattat problemet som att vuxna män beväpnade med batonger ger sig på barn och att deras uppgift var att skydda dessa barn. Säg att de tilltalade barnen på det sättet och prioriterade att ta fast förövarna? Säg att polisers förmåga till impulskontroll regelbundet tränades och att rutiner för bearbetning av situationer av maktlöshet och frustration skapades så att professionaliteten i deras hantering av våld kvalitetssäkrades? Säg att poliskårens kompetens i likabehandling utvecklades så att varje polis tillägnade sig en professionell förmåga att se varje medborgare som lika skyddsvärd och värd att ta hänsyn till?
Jag är övertygad om att om dessa villkor hade uppfyllts så hade konflikten om inte uteblivit åtminstone minskat kraftigt. Istället blev det en upptrappning som hotar att upprepas och förvärras. Dessa slags mikrokonflikter där ett ”vi” och ett ”de” tillåts konsolideras sliter upp samhället. Det är sådana utvecklingar som har drivit mänskligheten till de mest våldsamma kapitel av dess historia.
