Den 30 september blev antirasism en folkfest i Göteborg medan nazisterna förnedrades. Antifascister har fått gå länge utan segrar, men när vi är många så finns det inget som kan stoppa oss, skriver Felicia Mulinari.
Vi lyckades stoppa nazisterna. Det var så länge sen vi hade en seger så vi hade aldrig kunnat föreställa oss den.
Vi segrade inte för att vi var modiga. Jag var vettskrämd. Jag tänkte på Charlottesville, på Sverigedemokraterna, jag tänkte att snart kommer vi inte att kunna bo i det här landet.
Jag ville inte se deras sköldar och skyltar. Jag ville inte se estetiken från dem som ville förinta oss. Jag tror ibland att jag förstår att nazismen existerar, tills jag verkligen förstår att den existerar och hela mitt hjärta brister.
Vi segrade inte för att vi var modiga. Jag var rädd och tyst när jag vaknade i lördags. Jag tänkte på Gerard Gbeyo, John Hron, och alla de andra som mördats av nazismen. Jag tänkte på polisens romregister, på den institutionella rasism som gjorde nazismen möjlig. Jag tänkte på asylsystemet, att nazismen inte handlade om rasistiskt våld (det finns redan i varje utvisning) utan om att göra rasistiskt våld till den främsta principen för allt i hela samhället, att förinta alla andra tankar, ideologier, allt motstånd.
Vi segrade inte för att vi var modiga. Ingen ska behöva vara modig mot förintare. Vi segrade för att vi var många. Vi var så många tusen, och ännu fler tusen: tanter, gubbar, människor med exilerfarenhet, tonåringar, barnfamiljer, poeter, inbitna Göteborgare, queers, asylaktivister, och socialister. Vi lyckades stoppa nazisterna, för vi var så många så att de inte kunde attackera oss, för att vi var så många så att polisen inte kunde mota bort oss.
Nu skäms bokmässan, och pratar om att nästa års temadag ska vara antirasism, de som släppte in nazisterna i etablissemanget, de som fick nazisterna att vilja demonstrera i Göteborg. Men vi är många tusentals som vet att gränsen inte går vid att nazister demonstrerar, utan miltals före. Kunde vi stoppa nazismen i lördags, så kan vi stoppa rasismen överallt. På nästa års bokmässa, på Migrationsverket, när Sverigedemokraterna tar över gatan. För vi vet att gränsen inte går vid nazism, utan vid den självaste minsta gränsen som definierar vem som räknas och vem som inte räknas som en människa.
Vad är en seger? En regnig tisdagsmorgon med menssmärta bär jag tusentalet i mitt hjärta. Kanske är seger någonting helt annat, någonting vi inte ännu kan föreställa oss, för att rasismen förblindar oss. Kanske kommer det dagar när vi inte behöver ”segra” mot nazism, dagar vi bara kan ägna åt riktiga segrar, segrar som utmanar den verkliga makten, den som bestämmer att barn ska utvisas till döden.
För mig är segern att vi kunde. Att veta att det går. Jag tror jag hade glömt motståndets enklaste, simplaste fantastiska lag. Är vi många så kan vi stoppa nazister. Är vi många så kan vi förändra världen.
