Debutalbum funkar som en introduktion till artisten, vilket Ctrl, SZA:s första studioalbum, är. Sångaren och låtskrivaren från New Jersey, född Solána Imani Rowe, öppnar hennes dagbok för oss att läsa och håller ingenting tillbaka.

Ensamhet, desperation och kärlek är de ämnen som SZA skriver om på ett så tydligt och direkt sätt. Det påminner om Lauryn Hills klassiska debutalbum The miseducation of Lauryn Hill, fast för denna generation. De båda berättar om hjärtekrossande händelser med en oursäktande ton och ungdomlig råhet.

SZA:s musik är dock mer explicit än Hills, vilket passar tiden vi lever i. Det är charmigt hur hon kan sjunga ”I’m really tryna crack off that headboard/And bust it wide open for the right one/Is you that for me?” i låten Doves in the wind på samma sätt som många beställer en kopp kaffe. De orden känns som en självklarhet och jag ler i igenkänning. Det är just igenkänningsfaktorn i Ctrl som griper tag i mig som hårdast. Det är soundtracket till alla våra unga livs förvirrande, bitterljuva och ibland moraliskt tveksamma stunder.

Fast SZA sjunger mycket om sexuella och romantiska relationer, främst med män, så håller hon alltid sig själv i centrum. Det handlar om henne, hennes upplevelser och hennes känslor. Trots att alla gästartister är män, som till exempel skivbolagspolaren Kendrick Lamar och Travis Scott, så sitter de i baksätet medan SZA kör bilen i full fart.

SZA:s musik är om något genreöverskridande med en tidlös anda. Låtar som hiten Love galore, The weekend och Garden (Say it like that) passar in i den moderna hiphop/soul-kategorin medan låtar som Drew Barrymore, Prom och 20 something har en mer indiepop/rock-vibe. Det är inte så konstigt med tanke på att hon har nämnt alla från Björk till Nas som hennes influenser. Trots en blandning av genrer och skapandet av nya så kan nog hennes musik enklast förklaras som avskalad, chillwave R&B.

Intimitetsrädsla

Med alla dessa melodier så skildrar Ctrl pricksäkert hur romans och dejting ser ut i dag. Den där bleka gråzonen som reflekterar den inre konflikten som uppstår bland många av oss. Vi vill vara fria men inte ensamma. Uppleva romantiska och sexuella relationer utan de konventionella förbindelser och ansvar de kommer med. Vi kräver intimitet samtidigt som vi springer ifrån det på grund av ”fel tid just nu” när vi egentligen bara är rädda.

Vilket påminner om Drakes låt The real her från hans andra album Take care, där han vemodigt sjunger: ”We live in a generation of/Not being in love/Of not being together/But we sure make it feel like we together/Cause we scared to see each other with somebody else”. Det är temat på många låtar i Ctrl; hur vi vill släppa taget men hålla fast på våra egna, oftast själviska, villkor.

Det är uppfriskande att höra en ung svart kvinna vara så öppen och ärlig med sina osäkerheter, något vi egentligen inte får vara. För osäkerheter är något vi inte får ha. Vi får inte vara deprimerade, ångestfyllda, ledsna eller arga. Vår styrka mäts ofta med hur mycket skit vi kan, bör och måste ta, utan att säga emot.

Med detta album säger SZA emot. Visst finner hon sig i relationer där hon ”tar skit”, vilket bland annat öppningslåten Supermodel förklarar: ”Leave me lonely for prettier women/You know I need too much attention for shit like that/You know you wrong for shit like that”. Hon tar dock aldrig riktigt offerrollen och sjunger i samma låt om sin revansch: ”Let me tell you a secret/I’ve been secretly banging your homeboy”.

Mindre ensamt

Om det är rätt eller fel kan så klart diskuteras, men rätt och fel är ganska ointressant när det kommer till konst, speciellt när artisten är så ärlig som SZA. Hon representerar oss tjejer och femmes som inte har de normativa förhållningssätten till relationer. Vi som alltid blivit tillsagda att vi är ”för mycket”, ”för svåra” och ”för starka” i våra sätt att vara och uttrycka oss på. Vi ska trots detta alltid stå på oss och fortsätta vara som vi är, men det är svårt. Det är inte alltid en orkar eller vill. Just den känslan av att på något sätt vilja passa in inom de snäva ramarna skapade för alla som inte är cismän sammanfattas så väl i albumets tredje sista låt Normal girl: ”I wish I was the type of girl you wanna take home to your mama/The type of girl I know your fellas would be proud of”.

Den där mänskliga motsägelsefullheten som vi ska skämmas för tar hon fullt tag i utan att släppa. Hon vet vem hon är och lever sin sanning, så ingen kan använda den emot henne. Hon äger sin berättelse och delar med sig av den på sina villkor. Hon erbjuder inga svar utan kommer fram till att det är så det är att vara i tjugoårsåldern. Att navigera denna värld, förstå sig på våra egna samt andras känslor och etablera fungerande relationer som ung är svårt och jobbigt. Så är det. Men med Ctrl i hörlurarna så känns det mindre ensamt och mer hoppfullt.