Den 28 april genomförde brasilianska fackföreningar, sociala rörelser och den politiska vänstern en generalstrejk med manifestationer i hela landet. Precis som i protesterna mot riksrättsprocessen mot den nu avsatta, folkvalda presidenten Dilma Rousseff stack kvinnorna ut, både i kraft och antal, enligt psykologen och kvinnorättsaktivisten Rachel Moreno i São Paolo. Och fler protester är att vänta.
Sedan Brasiliens tidigare president Dilma Rousseff avsattes i vad Rachel Moreno och många med henne inom vänstern och sociala rörelser, definierar som en kupp – regisserad av parlament, rättsväsende och stora medier – har kvinnor förlorat många vunna segrar. Och den 27 april röstade parlamentsledamöterna igenom ett lagförslag om att slopa arbetsmarknadslagar som går tillbaka till 40-talet, vilket eldade under mobiliseringen till generalstrejken den 28 april.
– I stället för att driva in stora företag och koncerners skulder riktar regeringen in sig på arbetarnas rättigheter. De vill också höja pensionsåldern, från 60 för kvinnor och 65 för män till 65 för båda. För att uppnå full pension krävs att inbetalningar ska göras under 49 år. Många av arbetarna kommer alltså att dö innan de pensioneras. Arbetarna på landsbygden, som är hänvisade till säsongsarbete, kommer svårligen att uppnå pension. Och kvinnors dubbelarbete blir värdelöst, samtidigt som vi tjänar i genomsnitt 70 procent av männens lön, säger Moreno.
Hon beskriver arbetsmarknadsreformen som det allvarligaste av många politiska bakslag sedan Michel Temer intog presidentposten, och utsåg ett kabinett bestående av enbart vita män. Reformerna i välfärden och på arbetsmarknaden drabbar enligt Moreno alla arbetare, och i synnerhet kvinnorna.
Under hela Dilma Rousseffs tid som president, då Brasilien stått värd för två stora internationella sportevenemang (VM i fotboll 2014 och sommar-OS 2016), har mediernas rapportering varit ”tydligt tendentiös och sexistisk” menar Rachel Moreno.
– Efter kuppen förlorade kvinnorna många av sina vunna segrar. Kvinnoministeriet reducerades till ett sekretariat vid ett annat departement och leds nu av en uttalad förkämpe för ”de oföddas rättigheter”. Temer etablerade ett nytt departement utan vare sig någon kvinna eller svart person. Resurserna till politik avsedd att förbättra kvinnors villkor skars ner drastiskt.
Politiska bakslag
När kvinnorörelsen ville inkludera diskussioner om genusfrågor i den nationella planen för statlig och kommunal utbildning förkastades förslaget med motiveringen att sådana diskussioner ”uppmuntrar till pedofili”.
– Läroplanen för offentliga skolor har urvattnats genom begränsningar eller förbud mot innehåll som krockar med Temers plan för en ”skola utan partier”, som sätter stopp för politisk, historisk och filosofisk debatt. Regeringens allierade på statlig och kommunal nivå följer samma linje, med begränsningar av politik som syftar till social inkludering och rätten att demonstrera.
Rachel Moreno berättar också att regeringen i allt högre utsträckning försöker främja ”det ofödda barnets rättigheter”, och samtidigt lagt fram förslag om att minska straffen för sexuella övergrepp mot barn med 30 procent, så länge inget ”könsumgänge” förekommit.
– Hälsoministern har sagt att kvinnor oftare går till läkare, för egen del eller med sina barn, för att de ”inte har något att göra” och därför ”hittar på” sjukdomar. På internationella kvinnodagen betonade president Temer kvinnans ställning i familjen och hennes viktiga roll som övervakare av livsmedelspriser.
Samtliga dessa politiska bakslag när det gäller både arbetares och kvinnors rättigheter kulminerade i generalstrejken den 28 april, med slagord som ”Rör inte pensionen”, ”Ut med Temer” och ”Inte en enda rättighet mindre”. När kvinnor mobiliserade mot riksrättsprocessen 2016 var uppslutningen så stor att det kallades en feministisk vår. Även den här gången var kvinnor både drivande och välrepresenterade.
Mobiliseringen följdes upp med traditionella manifestationer på första maj. Och fler manifestationer kommer att följa, utlovar Rachel Moreno. Närmast nu på onsdag den 10 maj i Curitiba, en stad i södra Brasilien, då domaren Sérgio Moro enligt Dilma Rousseffs och arbetarpartiet PT:s anhängare varit involverad i avsättningen. Detta genom sitt sätt att bedriva en stor korruptionsutredning som bland andra involverar hennes företrädare och partikollega Luiz Inácio ”Lula” da Silva.
Enade krafter
Den första generalstrejken i Brasilien, även om den inte kallades så då, initierades av kvinnor och varade i 30 dagar. Allt började med att 400 maskinister, varav de flesta kvinnor, lade ner arbetet på textilfabriken Cotonifício Crespi i Mooca, São Paulo.
– De krävde, bland annat, löneförhöjningar och kortare arbetsdag, vilket på den tiden inte garanterades i lag. På några veckor spred sig strejken till fler sektorer i ekonomin, till hela delstaten och därefter till Rio de Janeiro och Porto Alegre, berättar Rachel Moreno.
Strejkerna genomfördes i solidaritet, utan färdiga banderoller. Så småningom utvecklades kraven och organiseringen blev mer politisk med krav på rättigheter för arbetare och frigivning av politiska fångar från rörelsen. De stora mobiliseringarna mot diktaturen under 70-talet inleddes även de med en kvinnodominerad strejk bland metallarbetare på fabriken Arteb.
– Nu är kvinnor återigen ute på gatorna. Som alltid bär vi med oss banderoller och slagord som konkretiserar den analys bakom vilken vi behöver ena våra krafter. Vi ger inte upp våra rättigheter, vi kommer inte att kompromissa med demokratin. Vi fortsätter… till segern!
