För 13 år sen öppnade Club Roshell, ett transvestithak i Mexico city där in-closet vardagsmän kunde leva ut sina klack- och lackdrömmar. I dag har klubben vuxit till ett av Mexico citys viktigaste rum för uppmuntrande av sexuell mångfald. Här, i världens näst farligaste land för transpersoner, lever många fortfarande i en utsatt situation, men innanför Club Roshells väggar tycks det enda våldet bestå av en boaklädd attack mot tristessen.

Det är en lugn lördagskväll på gatan Aragón i Mexico city. Kvarteret är folktomt så när som på ett par sexarbetare som rökpausar i ett av hörnen och några hundägare som strosar i långsam takt. Den som inte vet att Mexico citys mest emblematiska transvestitklubb finns bakom en av alla de alldagliga dörrarna lär passera utan att skänka nummer 75 mer än en blick. Till Club Roshell hittar folk framför allt ryktesvägen.

– Vi skyltar inte med att kolla, här finns det tjejer, här finns det drinkar, då kan vem som helst hitta hit. De som vill besöka oss för de rätta anledningarna hittar hit ändå. Hashtagg googla mig! säger Club Roshells grundare och delägare Roshell Terranova och skrattar.

Club Roshells klientel består främst av manliga transvestiter och transfans, i Mexico citys realitet ofta stamkunder som föredrar en viss grad av diskretion. Innan klubben föddes för 13 år sedan arbetade Roshell på en skönhetssalong. Det var på begäran av kunder hon mötte där som Club Roshell öppnades.

– Club Roshell föddes ur en nödvändighet, säger hon.

– Folk med olika könsidentiteter som jag sminkade började be mig lära dem, fråga om de också kunde göra cabaretshower så som jag gör och så vidare. Många män som ville klä sig som kvinnor berättade inte det för sina familjer, så de behövde ett utrymme för att förvara sina kläder och skor.

I dag har klubben växt till en vibrerande blandning av mötesplats, bar och festlokal, ett casa de trans-formación, trans-formationshus, som Roshell själv kallar det. Här finns allt som behövs för en full transformation: klackar, lösögonfransar, kläder och peruker, och låsbara skåp där outfitsen kan vila i säkert förvar för den som inte är redo att berätta om sin kvällsidentitet för familj och vänner. Profilstammisen är fortfarande densamma sedan öppningsåret, men Club Roshell har också etablerat sig som en viktig plats för Mexico citys transcommunity i bredare mening. Förutom smink- och cabaretkurser erbjuds specialiserad psykologhjälp, kurser i sexuell hälsa och framför allt en helt trygg plats i landet som har världens näst högsta frekvens av mord med hatmotiv.

– Alla är välkomna hit, försäkrar Roshell.

Klubben är en blandning av mötesplats, bar och festlokal.

Mexico city är hemstad åt landets mest vibrerande hbtq-rörelse. Aktivister har i decennier kämpat för erkännandet av sexuell mångfald och på flera fronter är succén uppenbar. Roshell har varit en ledande figur i många av kamperna och har bland annat fått besök av statens antidiskrimineringsnämnd.

– Vi har lyckats med mycket här i stan, berättar hon stolt. Den första identitetslagen 2004, samkönat äktenskap 2009 och så möjliggörandet av formellt identitetsbyte 2015. Innan det kunde processen kosta 40 000 pesos – motsvarande ca 20 000 svenska kronor - bara att få rätt identitet i sitt pass.

År 2015 uttalade sig Mexico city som hbt-vänlig och på pappret är staden den absolut mest transvänliga platsen i landet. Men åtminstone 36 transpersoner har mördats här de senaste två decennierna.

– Jag tror att det är bra för det sociala imaginäret att staden kallar sig själv hbtqi-vänlig. Folk behöver få in i sitt huvud att vi måste vara vänliga mot varandra, säger Roshell.

– Fast samtidigt fortgår dödandet av transpersoner här, fortsätter hon.

En av Mexikos mest våldsutsatta grupper är transkvinnor i prostitution, varav flera jobbar på parallellgatorna till Club Roshell. Sexarbetande transkvinnor är överrepresenterade i mordstatistiken: senast i oktober mördades två kvinnor inom loppet av en månad i Mexico city.

– Att vi transpersoner blir så diskriminerade på arbetsmarknaden är fortfarande ett av de största problemen vi står inför, säger Roshell. Prostitution är för många ett sätt att skaffa mat på bordet, men i den här staden innebär det en väldigt prekär situation.

Club Roshells intima upplägg är ett sätt att motverka denna utsatthet. Klubbens utrymme är litet och stämningen tillmötesgående – alla känner alla, eller åtminstone någon.

Club Roshells klientel består främst av manliga transvestiter och transfans.

– Säkerhetssituationen har förbättras genom våra olika nätverk. Och rörelsen de senaste åren har gått såhär: säger Roshell och demonstrerar en skarp uppåtkurva genom att höja handen högt över huvudet.

För detta bör bland andra Casa Roshell berömmas. Här knyts nätverk och kontakter och flera projekt görs i samarbete med ideella organisationer för sexuell mångfald. Dessutom är det en plats där olika sexualiteter och könsuttryck normaliseras.

– Förut var det annorlunda i Mexico city, det var till och med ett brott att klä sig som kvinna på gatan om ditt lagliga kön var manligt, berättar Roshell.

Då klev folk ut från en garderob in till en annan: jag är en homokille, jag är en transvestitman, okej, jag är en transkvinna. Men fler och fler transtjejer skippar de där mellanstegen nu.

Club Roshell blev känd i Europa genom dokumentärfilmen Casa Roshell av Camila José Donoso som bland annat visades på Biennalen i år. I samband med filmturnén bjöds Roshell in att prata på olika platser i Europa.

– Vi blev extremt väl mottagna på alla platser vi var i Europa. Men man hade ju kunnat tro att frågorna kring sexuell mångfald skulle ha kommit längre, att folk i till exempel Frankrike inte skulle resa sig upp mot samkönat äktenskap... Kanske är det så att ju mer sårbar du är desto hårdare måste du kämpa, att vi därför kommit så pass långt i Mexiko City.

Club Roshell är på många sätt en plats för kamp, där heteronormativa ordningar bryts och nya motståndsstrategier föds. Men det är också en plats där röda sidengardiner ramar in salongens lilla scen och där cabaret, dragshows och annan performancekonst blomstrar.

– Det är inte som att jag vaknar upp varje morgon och känner att guuud, kampen, nu måste jag kämpa i dag igen, säger Roshell och skrattar.

– Vi har roligt här. Jag vet att jag har haft mycket tur i livet och jag känner mig extremt självförverkligad. Ibland frågar jag mig: sen då? Och det jag kommer fram till är att jag skulle kunna dö nu, jag är uppfylld.

Bandspelaren stängs av och Roshell tänder genast en cigg – på Club Roshell är det inte så noga med de regler som gäller i resten av staden – blinkar med ena ögat och försäkrar sig om att hennes sexskämt inte kommer med i artikeln.

– Nu till det viktiga: nu blir det show! utbrister hon och försvinner backstage.

Och sen blir det show. Det är trots allt en vanlig helgkväll på Club Roshell.