I det här mörkret, i de här kroppsdofterna

barnet ligger kvar i sängen när jag

väcker honom, väcker honom, igen väcker honom

– skakar liv i honom; han skakar, men

nästan hela världen säger att:

barn ska skyddas mot krig och att

inget barn får användas som soldat

En pojke kan säga att: om han inte ville dö

han var tvungen att fly

En pojke försöker säga att han kom från havet –

att han burit hand

Han säger det långt senare,

med ett förtroende jag inte kan bryta ned

*

Fläkt- och trafikljud genomsyrar småstaden –

människornas språk och rörelseljud

– några barn avviker under oklara omständigheter

Jag går av arbetspasset långt efter att mörkret har fallit,

innan barnen lokaliserats,

femtiotvå minuter senare går bussen, ljuden slutar inte,

betraktar passerandet av busshållplatser

– sedan hur barnen som avvek

hoppar av samma buss mitt ute i mörkret, osedda

Och alfabetet i detta är ett sakalfabet och

Eva-Stina Byggmästar säger att ”bokstäverna, är ju inte ensamma”

därför att de är i orden i sakerna i barnen i skriften –

är i varandra

*

Överallt bildas det köbildningar och äpplen och

han sa: ”de sa till mig – ha tålamod”

och äpplen faller och drar åt sig fluga, geting, fågel –

Kön måste följas tills den tar slut,

frågar mig varför jag fortsätter –

varför är det inte bara barnens röster, varför måste jag

är det flykten i blodet

Och du behöver ett permanent uppehållstillstånd för att

få gå till en tandläkare, för att det ska gå

för att slippa smärtan och inte äta

Och att skriva om det är att återleva det och

min blick mot himlen och pojkarna

kan komma att skickas mot döden med de andra