Ett explicit erkännande av ekosystemens rättigheter är inte konstigare än att företag och ekonomiska föreningar i dag är erkända som juridiska subjekt, skriver Carmen Blanco Valer inför Moder jords dag, och pläderar för en feministisk miljöpolitik som inte ser naturen enbart som resurs att äga och utnyttja efter män(niskor)s godtycke.
Den 22 april uppmärksammar FN Moder jords dag, benämningen som flera urfolkskulturer har för att tala om naturen och som antogs 2009 på begäran av Bolivia. Kanske som ett slags upprättelse till de folk som under sekler, trots kolonialt våld och förlöjligande, stått fast vid försvaret av naturmiljöer och ståndaktigt hållit fast vid en respektfull relation till naturen.
Officiella erkännanden till trots fortsätter den systematiska misshandeln av planeten och av urfolk. Konsekvensen är oåterkalleliga skador för miljön, lidande för levande varelser, människor inkluderade, och överhängande tecken på annalkande klimatkollaps. Detta bekräftar att symboliska handlingar inte räcker ifall den politiska viljan är svag.
Vid sidan av de officiella politiska arenorna växer rörelser som tar de oroande tecknen på miljöförstörelse på allvar, som folkbildar, organiserar och mobiliserar i syfte att skapa massrörelser som kan förhindra att planeten leds mot avgrunden. Ett av dessa initiativ är Peoples climate march som denna 29 april kommer att manifestera på olika platser i världen och Sverige ”mot de krafter som vill bromsa omställning till ett fossilfritt och hållbart samhälle”.
Andra som försvarar Moder jord är urfolksrörelser som anser att det koloniala projekt som drabbade dem även inledde intensifierade angrepp mot Moder jord, ur urfolkens perspektiv ett allomfattande, livgivande och närande subjekt.
Koloniseringen innebar inte bara folkmord utan även att denna respektfulla relation till naturen ersattes av en ideologi som rättfärdigade övergrepp mot naturen. Till en början utifrån det mandat kolonisatörerna, ur deras perspektiv, fått av den kristna guden, inklusive rätten att tygla naturen till människans (mannens) gagn. I detta ingick även rätten att tygla vita kvinnor och barn samt svarta och bruna människor då de ansågs stå ”närmare” naturen.
Som resultat av kapitalismens framväxt och framväxten av modernitetsparadigmet, omvandlades naturen till ett livlöst objekt, med som enda funktion att vara ”resurskälla”. Girigheten blev då en allomfattande drivkraft och ekonomisk tillväxt paradigmet som skulle påtvingas hela mänskligheten.
Urfolkens syn på naturen inspirerar i dag alltfler runt om i världen som inte längre tror på att enbart systemjusteringar och tekniska lösningar kommer att sätta stopp för den ohållbara behandlingen av miljön som pågått de senaste århundrandena. Alltfler inser att det förutom politiska och juridiska åtgärder krävs ett paradigmskifte som ifrågasätter den antropocentriska/människocentrerade norm som härskat hittills – och som för övrigt sammanfaller med mansnormen, vithetsnormen, heteronormen, den eurocentriska normen, etcetera.
Under den senaste tiden har även politiska och juridiska åtgärder tagit form. Ecuador var 2008 först att, efter påtryckningar från både urfolks- och miljörörelsen, skriva in naturens rättigheter i sin grundlag. 2012 lagstiftade Bolivia om Moder jords rättigheter och så småningom påverkades även kommuner i USA, där lokala ekosystems rättigheter skrevs in i förordningar.
I år har dessa tankegångar konkretiserats ytterligare i Mexiko Citys nya grundlag som, utifrån ett medborgarinitiativ uppbackat av över 150 organisationer, erkänner naturen som ett juridiskt subjekt med rättigheter. Detta åtföljdes i mars av att Nya Zealand, på begäran av maorifolket, erkände floden Whanganuis rättigheter. En dryg vecka senare erkändes rätten för floderna Ganges och Yamunas i Indien att förbli rena och bevara sina livsuppehållande förmågor.
En feministisk miljöpolitik ifrågasätter synen på människan som separerad från naturen, där den sistnämnda ses enbart som resurs att äga och utnyttja efter godtycke, och tar avstånd från den patriarkala syn som varit förhärskande i västerlandet och påtvingats de koloniserade folken. En syn i samma tradition som den som länge förvägrade vita kvinnor, samt förslavade och koloniserade människor, status som subjekt med rättigheter.
Därför kan en feministisk miljöpolitik inte sätta vinstjakt före människor och miljö, eller betrakta ekosystemens livsformer som rättslösa objekt underordnade det ekonomiska systemet. Det behövs ett explicit erkännande av våra ekosystems rättigheter. Något som i sin tur skulle innebära ett paradigmskifte eftersom den utgår från förståelsen av alltings ömsesidiga beroende, där de mänskliga rättigheterna balanseras och integreras inom den större helhet som naturens rättigheter utgör.
Detta är inte konstigare än att företag och ekonomiska föreningar i dag är erkända som juridiska subjekt. I dagens värld ses ekonomin som självändamål med konsekvensen att transnationella företag har så gott som oinskränkt rätt att fördärva livet för diverse varelser, förgifta naturelement såsom mark och vatten samt kränka mänskliga rättigheter.
Dagens miljölagstiftning utmanar tyvärr inte den rådande maktordningen, utan inskränker sig till att reglera hur hårt vi kan exploatera naturen med hänsyn i första hand till ekonomin och huruvida misshandeln av naturen även kan skada oss människor eller ej.
Den antirasistiska feminismen utmanar mansnormen, vithetsnormen samt Europa och västerlandet som världsnorm. Därför ligger det nära till hands att även ifrågasätta människans makt i relation till naturen. Feministiskt initiativ följer med intresse rörelsen för naturens rättigheter som tar form på olika platser på vår planet och antog under vår senaste kongress ett tillägg till vår miljöpolitik som understryker vår vilja att arbeta för ett juridiskt erkännande av ekosystemets rättigheter.
Vi vill därför uppmärksamma Moder jords dag och välkomnar initiativet till den första Internationella konferensen om naturens rättigheter i Sverige denna 21 och 22 april. Vi ser detta som ett första steg att synliggöra frågan i Sverige, stärka nätverk mellan urfolk i Sápmi, Anderna och Amazonas samt rörelser som arbetar för naturens rättigheter i det globala syd och nord. Vi hoppas även att dessa initiativ skall så småningom även mynna ut i konkreta politiska förslag på åtgärder i Sverige.
