”Platsgräset är grönt, spelarna har vässat dobbarna och matchbollen är perfekt pumpad - det är dags att kliva rätt in i en ny, härlig fotbollssäsong. Och det är kul - men frågan är om gräset inte börjar bli grönare på andra platser i damfotbollsvärlden.” Damfotbollsexpert Alva Nilsson ser fram mot damallsvensk premiär.
I fredags fredagen samlades klubbarna, förbundet, domarna, media och annat löst folk i Malmö för att snacka upp säsongen som nu bara är dagar bort.
Att Malmö fick agera mötesplats är logiskt. Skåne har med fyra lag, Rosengård, Kristianstad, Vittsjö och nykomlingarna LB07 blivit damfotbollens samlingsplats i Sverige. Malmö har, med Rosengårds guldår, blivit damfotbollssveriges huvudstad.
Och på upptaktsträffen i Malmö pratades det mest om just Malmö. Alla var ganska överens. Rosengård snor tillbaka pokalen och mästartiteln från Linköping i höst. Detta trots Martas avsked, Lotta Schelins många småskador och lagets tama insats i Champions League.
Och jag tänker inte protestera mot det. Rosengård kommer att vinna Damallsvenskan 2017, så vida inte fyra spelare drar korsbandet och Anja Mittag lirar vänsterback i 17 matcher. Linköping kan utmana, men det är för många nya pusselbitar som ska klaffa. Utmaningen kan i stället komma från ett Eskilstuna som fått jobba på med samma (mer eller mindre) bitar in i denna säsong. Även lag som Piteå, Göteborg och Örebro kan komma att utmana Rosengård i enskilda matcher. Enskilda matcher vinner man inget SM-guld på, så de klubbarna kan sluta drömma. Man kan där emot förlora seriesegrar i enskilda matcher. Därför måste Rosengård göra jobbet varje dag för att säkra titeln.
Under upptaktsträffen pratades det också mycket om en liga i världsklass och en liga som blir allt jämnare.
Ursäkta mig men zzznark. Kanske är det dags för talarna att uppdatera sin bild och byta ut den där mallen man använt i några år för mycket nu.
Damfotbollen utvecklas i ett rasande tempo. Damallsvenskan är en väldigt bra liga – men de bästa spelarna flyttar åt fel hål, de lämnar Damallsvenskan i jakt på toppen. Vår serie har blivit ett mellansteg, ett väldigt bra sådant men ändock ett mellansteg. Gräset är grönare på andra sidan; i Frankrike och Tyskland såklart, men det gröna gräset växer snabbt på annat håll också – i England, i Kina, i USA och just nu i Barcelona i Spanien.
Och jag vill mest säga att det är okej, det gör inte så himla mycket – Damallsvenskan blir inte mindre sevärd för att vi erkänner att man är bättre på annat håll, serien blir inte sämre för att vågar säga det högt;
Anledningen till att ligan blir jämnare är att förr om åren hängde världens allra bästa spelare i det här landet. Alla utom tyskorna och amerikanskorna ville hit. Damallsvenskan var slutmålet – det var här man utvecklades mest, vann mest, blev bäst. För att de bästa spelarna hängde här, för att de bästa förutsättningarna fanns här. Nu har vi tappat den högen av spelare. Världsklasslirarna stannar inte här. För att gräset är grönare på annat håll.
Det finns undantag, javisst – men innan ni börjar skrika kan ni fundera på varför Schelin vänder hem först nu, varför Pernille Harder lämnade Champions League-laget Linköping och varför Stina Blackstenius landade i Frankrike.
Men som sagt; detta gör inte serien dålig, det finns ingen värdering i mitt konstaterande.
Ta damallsvenskan för vad den är och du kommer inte att bli besviken.
Anja Mittag är tillbaka. Örebro testar helsvenskt. Hammarby premiärspelar på Tele2. Katrin Schmidt vill äga Djurgårdens mittfält. Man siktar på publikrekord i Malmöderbyt. Göteborg vill sluta åka berg-och-dalbana. Vittsjö rustar upp arenan. Kristianstad har mer pengar. Piteå siktar högre. Marija Banusic kan göra succé. Lotta Schelin är här. Kanske kommer Caroline Seger hem i sommar? Massa lirare vill utmana om en plats i EM-truppen – andra vill visa förbundskaptener att de gör fel.
Jag kan fortsätta. För det finns otroligt många anledningar att både älska och bara ha en crush på den här serien – för den är fantastisk! Trots att gräset de facto är grönare på andra sidan.
