– Det går inte att gå tillbaka nu. Nu har det hänt. Vi går inte tillbaka, säger Nassim Meki, en av de dansare som tagit initiativ till uppropet #tystdansa. Feministiskt perspektiv har intervjuat henne om sexism på arbetet och vikten av intersektionella perspektiv.
”Problemen har varit kända länge och blivit en del av kulturen. Jag försökte höja rösten, berätta om att jag och andra blivit utnyttjade och nedbrutna. Men männen var för dyrbara och skyddades. Vissa påstod att jag ljög. Frustrationen och skammen blev för stor och till slut dog kärleken till dansen. Jag lämnade.”
Det är ett av många anonyma vittnesmål uppropet uppropet #tystdansa, publicerat i Feministiskt perspektiv. En annan anonym dansare berättar:
”Jobbade i ett dansarbetslag på gymnasieskola. Den manlige 50-årige dansläraren var totalt gränslös mot alla – lärarkollegor, ledning, elever. Bytte om mitt i det gemensamma kontoret, kommenterade och sexualiserade inte sällan elevernas kroppar. Vi andra danslärare fick konstant agera samtalsstöd till elever för saker han sagt/gjort. När vi slog larm till ledningen – upprepade gånger – hände ingenting. Elever mådde dåligt. Kollegor mådde dåligt. Jag gick in i väggen.”
Nassim Meki är en av talespersonerna för uppropet #tystdansa. Hon är utbildad till dansare vid Svenska balettskolan i Göteborg och Kungliga svenska balettskolan i Stockholm och arbetar just nu med modern dans genom Dansalliansen.
Tystnadskultur upprätthålls av otrygga arbetsförhållanden
Varför valde ni att organisera det här uppropet?
– Främst för att vi ville lyfta fram dansbranschen, och att kvinnor, transpersoner och ickebinära inom dansen har fått nog även här. Vi har fått nog av sexualiserat våld, trakasserier och diskriminering och vi kräver ett slut på den här strukturen, där man skyddar förövaren och skambelägger offer. Det är tack vare #tystnadtagning, som vi precis som alla andra branscher som protesterar, kunde göra det här.
På vilket sätt yttrar sig den patriarkala kulturen i dansbranschen?
– Den patriarkala kulturen genomsyrar alla samhällen och dansvärlden är ju inget undantag. Det vi ser är att den manliga kreatören begår övergrepp och missbrukar sina positioner och sedan skyddas av institutioner för att det finns en utbredd tystnadskultur.
Varför finns den här tystnadskulturen? Vad är det som gör det så svårt för människor att protestera?
– Det är på grund av många orsaker. Men en tydlig sak är att det är lättare att säga ifrån om man inte riskerar att få sparken, och det är otrygga arbetsförhållanden i stora delar av dansbranschen och när det råder så kan någon sätta sig över en.
Har du några egna erfarenheter av sexism på arbetsplatser du har varit på?
– Ja. Mina erfarenheter är precis likadana som många andra i uppropet. Det är verkligen samma för varenda person. Det bara upprepar sig, det går i en loop.
Intersektionell feminism synliggör olika maktstrukturer
Ni kopplar transfobi, rasism och sexism och sexuella trakasserier i ert upprop. Varför var det viktigt att ta upp olika typer av förtryck?
– Dansbranschen behöver öka sin kompetens inom feminism och intersektionella perspektiv. Intersektionalitet är ett verktyg som kan synliggöra hur olika maktordningar påverkar varandra, och dansbranschen står inte över samhället. Alla maktstrukturer som finns i världen; klass, kön, etnicitet, funktionsnormer till exempel, speglar dansvärlden också. Det måste pratas om och synliggöras. Därför behövs det mer kompetens kring intersektionella perspektiv i dansvärlden i dag.
Vilka åtgärder behövs, förutom kompetens, för att få stopp på sexistiska strukturer i dansbranschen?
– Vi kräver att makthavarna tar sitt ansvar och agerar kraftfullt mot sexualiserat våld, trakasserier och diskriminering. Det är också därför vi har intersektionella perspektiv. Sedan menar vi att personer som har begått övergrepp inte ska få ha kvar sina tjänster, något som vi ser faktiskt är fallet i många av vittnesmålen som kommit fram. Man låter helt enkelt förövaren fortsätta vara verksam. Vi kräver ett ansvarstagande.
Vad var din känsla när #metoo kom?
– Så fort #metoo kom så tänkte jag bara ”äntligen, nu kör vi!” Att bryta tystnadskulturen och placera skulden där den hör hemma, hos förövaren. Man blev lättare samtidigt som man fick kraft för att bryta tystnadskulturen och komma samman. Det går inte att gå tillbaka nu. Nu har det hänt. Vi går inte tillbaka.
