Precis som många andra är jag helt uppfylld av #metoo. I veckan samtalade ett gäng journalister med oss Europaparlamentariker om just detta. Många vid bordet lyfte vikten av att starta förändringen tidigt, i skolan. Vi som samtalade var alla väldigt berörda av berättelserna från skolans värld. Barns berättelser berör alltid, det gör extra ont när just barn har blivit kränkta. Själv är jag chockad och förvånad över att det inte blivit bättre. Nu samlar #räckupphanden tusentals ungdomar i en protest över hur situationen ser ut på gymnasiet. Sorgligt att det är så illa, men modigt och bra att de säger stopp.

Kalla det naivt, men jag trodde faktiskt att alla jämställdhetsplaner och arbetet mot könsnormer som pågått under hela 2000-talet hade syftat till att förändra detta, att bekämpa sexismen. Själv trivdes jag i skolan på 80- och 90-talen. Jag hade många bra lärare, men jag minns ändå att tiden i mellanstadiet inte var problemfri för någon. I synnerhet för oss tjejer som fick lära oss (i det sociala samspelet med pojkarna) att vi skulle bedömas. Vårt utseende skulle jämföras. I skolan fanns exempelvis en ”bröstlista” där tjejerna graderades. Jag vet inte om lärarna visste, och min poäng är inte den, däremot var det ett av de starka minnen som etsade sig fast hos mig. Det var en sorglig känsla att vi inte längre bara fick duga som vi var, utan att vi skulle tävla, graderas och finnas till för pojkarnas skull. Jag upplevde att friheten från barndomen begränsades, då jag och de andra tjejerna plötsligt skulle bedömas utseendemässigt. Den sorgen och ilskan bidrog säkert till varför jag sedan som tonåring blev så inspirerad och stärkt av SSU:s feministkampanj. 

I veckan som gick var jag värd för ett seminarium om gender mainstreaming i Europaparlamentets rättsliga utskott (JURI). Syftet med seminariet var att presentera två studier som har genomförts om hur det ser ut med jämställdheten i rättsväsendet i medlemsländerna i EU. Båda studierna visar upp strukturella hinder för kvinnor i professionen. En studie från International bar association (IBA), som är den ledande organisationen för verksamma i rättsväsendet, presenterades. I studien kunde de konstatera att kvinnorna upplever att det finns svårigheter att kombinera arbete med familj, strukturen är utformad för hur män brukat arbeta (utan hänsyn till jämställt ansvarstagande för barn). Studien visade också informella beslutsvägar för hur man blir partner i advokatbyråer, något som i praktiken innebär ett glastak för hur högt kvinnor kan då i den sektorn. Den andra studien var beställd från oss i parlamentet. Den visade på liknande jämställdhetsproblem i rättsväsendet som IBA:s studie.

Svårigheten att kombinera familj med arbete och glastak för hur långt kvinnor kan nå. Kvinnan som presenterade studien fnyste åt att juridiken skulle vara feminiserad. Detta är fullständigt felaktigt menade hon. Kvinnorna når inte den yttersta makten. Jag kände mig både arg och upprymd efter seminariet. Känslan liknade den stämning som #metoo väcker hos mig. Det var överväldigande att inse vidden av hur strukturerna separerar människor och förfördelar kvinnor. Samtidigt innebar det en kraft att få det svart på vitt. Fakta sparkar. Kvinnorna är nu lika utbildade, lika formellt rätt för positionerna. Ändå når de inte samma maktpositioner. Diskrimineringen blir väldigt tydlig. Det är orättvist, unket och gammalmodigt.

Jag tänker mycket på det som händer just nu, såväl i Sverige som i andra medlemsländer i EU, som en direkt följd av #metoo. Det är verkligen revolutionerande. Jag har ingen dotter, men jag är lika glad för mina söners skull över förändringen som nu sker. Jag vill aldrig att de ska bli en del i de unkna samhällsideal som tidigare har varit rådande.