”Istället för att försöka bevisa att vi har vad som krävs för att anses fullt ut mänskliga på den vita mannens villkor och sparka neråt på en av samhällets allra mest underordnade grupper, de ickemänskliga djuren, bör vi stå i solidaritet med de som förtrycks i det patrikoloniala systemet.” Det skriver Jonna Håkansson, genusvetare och djurrättsaktivist i en debattartikel som kräver solidaritet mellan olika former av kamper.
Förtryck bygger på skapade motsatser. För genom att dela in i grupper om ”vi” som räknas och ”de Andra” som inte gör det kan vi distansera oss från alla de som inte får höra till detta ”vi” utan istället placeras i kategorin ”de Andra”. Effekterna av förtrycken skiljer sig åt mellan olika individer och grupper men logiken bakom är densamma. I det speciesistiska patrikoloniala systemet är det endast den vita, heterosexuella, medelklassiga cis-mannen som är fullt ut mänsklig och alla andra är mer eller mindre omänskliga. Detta system bygger på speciesism (förtryck med grund i arttillhörighet), patriarkal makt och vit överordning. En kan förstå detta som en skala med den vita mannen i toppen och ickemänskliga djur i botten. De i toppen associeras med egenskaper som ren, civiliserad, utvecklad och rationell, de i botten med egenskaper som smutsig, primitiv, känslomässig och djurisk. Olika mänskliga och ickemänskliga djur rangordnas sedan i enlighet med denna skala och förtryck legitimeras i de hierarkiskt ordnade olikheterna som konstruerats.
Det finns en lång historia av att koppla samman kvinnofierade personer samt andra underordnade grupper med ickemänskliga djur. Eftersom ickemänskliga djur är några vars förtryck sällan ifrågasätts legitimeras förtrycket av människogrupper i och med denna koppling. Att äta köttet av ickemänskliga djur, att dricka deras mjölk och äta deras ägg, att klä oss i dem och utnyttja dem i underhållning och försöksverksamhet anses okej och är något som många deltar i utan att reflektera över det. Djurförtrycket är alltså norm och exempelvis möjliggjordes slavhandeln genom att framställa de personer som förslavades som domesticerade djur.
Vad många inte tänker på är att förtryck av människogrupper inte skulle kunna rättfärdigas genom att koppla dem till ickemänskliga djur om ickemänskliga djur inte redan var några som ansågs vara okej att förtrycka. Därmed föder speciesism andra typer av förtryck.
Ickemänskliga djur, precis som kvinnofierade och rasifierade personer, kopplas samman med kropp. Att kopplas till det kroppsliga innebär att kroppen alltid är närvarande och påverkar hur en behandlas. Den identitet som andra tillskriver ens kropp avgör vilket förtryck en utsätts för och det är också den själva, fysiska kroppen som utsätt för de faktiska effekterna av förtrycket. Därav kan vi tala om kroppspolitik. Nästan alla som inte är vita heterosexuella, medelklassiga cis-män får någon gång erfara hur det är att definieras utifrån sin kropp. Rätten över den egna kroppen är central i många feministiska kamper, från aborträtt till kampen mot operationer av nyfödda intersexpersoner. Grundläggande för den feministiska kampen är att den fysiska kroppen inte ska användas som skäl för att legitimera utnyttjande och diskriminering, samt rätten till den egna kroppen. Så varför tar inte alla feminister ställning mot utnyttjandet av ickemänskliga djurs kroppar?
Liksom personer som exploateras som surrogatmödrar kan utnyttjas på grund av sin reproduktiva förmåga kan kor utnyttjas i mjölkproduktion, även de på grund av sin reproduktiva förmåga. All form av djurindustri går ut på att göra andra djur gravida mot deras vilja och att sedan ta deras barn ifrån dem. Det handlar om att massproducera kroppar för att tillfredsställa ett kapitalistiskt vinstintresse. Kroppar som dödas, styckas och säljs eller som ska producera mjölk eller ägg tills de inte längre anses lönsamma och dödas.
Djurindustrin är ofeministisk i grunden eftersom det handlar om att någon tar sig rätten över någon annans kropp. Den bygger på en sammanvävning av speciesistiska, patriarkala och koloniala system, där vissa anses vara till för andra.
Från det att vi är barn lär vi oss att stänga av vår empati för andra djur. Vi lär oss helt enkelt att neutralisera våra känslor av obehag inför att äta andra djur som mat och gång på gång får vi lära oss att inte känna så mycket, att inte ta våra känslor på allvar. Känslor kopplas samman med femininitet, svaghet och det kroppsliga. Något som anses underlägset i en tankevärld byggd på motsatser där maskulinitet, rationalitet och styrka värderas högst. Det system vi lever i gör oss avtrubbade och oförmögna att känna med andra, mänskliga såväl som ickemänskliga djur. Hela systemet bygger på en fragmentarisk förståelse av varandra och de kamper vi för, som försvårar samarbete i solidaritet. Vi måste börja ta våra känslor på allvar och vara förkroppsligade i kampen.
Att vara förkroppsligad innebär att veta hur en är positionerad i relation till olika kamper, att se sina eventuella privilegier. När vi vet hur vi är positionerade i relation till olika kamper kan vi försöka förstå och sätta oss in i andras perspektiv. Vi kan säga att vi då kan känna med andra, för att följa kulturteoretikern Sara Ahmeds tankar. Att känna med andra innebär att försöka förstå och känna med någon i den situation som denne befinner sig men samtidigt inse att en aldrig helt kan förstå. Fokus får inte hamna på de egna känslorna inför vad en eventuellt utsätter andra för, utan hur andra känner och hur ens privilegier påverkar dem. Vi måste alla vara beredda att rannsaka och ge upp våra privilegier, ge upp vissa saker vi tagit för givet. Det vi då ger upp är dock något som aldrig var vårt att ta från början. När vi exempelvis slutar att äta kött, mjölk och ägg slutar vi inte äta något vi hade rätt till utan vi slutar äta andras kroppar och produkter som kommer från dem.
I en traditionell västerländsk förståelse av världen skapas mening genom hierarkiskt ordnade motsatser. Dikotomin, alltså motsatsförhållandet, mänskligt/omänskligt utgör själva grundvalen i det speciesistiska patrikoloniala systemet. I detta system görs en viss form av mänsklighet till norm och alla andra görs mer eller mindre omänskliga.
Dikotomin mänskligt/omänskligt är central när en studerar förtryck och kan anses mest grundläggande eftersom de flesta förtryck bygger på att koppla olika grupper till det omänskliga. Att detta är en såpass effektiv strategi för underordning beror på att speciesismen genomsyrar hela det system vi lever i. Djurförtrycket är så extremt normaliserat att förtryck lätt rättfärdigas genom att koppla olika grupper till ickemänskliga djur. Att visa på hur vissa människokroppar görs omänskliga genom att kopplas samman med ickemänskliga djur är inget nytt. Tvärtom är många feminister ofta väldigt bra på att påvisa hur förtrycket av olika människogrupper legitimeras genom att koppla samman dessa med ickemänskliga djur och det omänskliga, men för många stannar analysen där. De ickemänskliga djuren får stå kvar som de självklara ”Andra” och systemets patrikoloniala logik bevaras intakt.
Eftersom speciesismen är så extremt normaliserad att det anses okej att utnyttja och döda andra djur på löpande band är det inte konstigt att många tar avstånd från att kopplas till andra djur. Men om vi fortsätter att upprepa den uppdelningen i mänskligt och omänskligt kan förtryckande praktiker alltid rättfärdigas i att koppla olika grupper till det omänskliga. Istället för att försöka bevisa att vi har vad som krävs för att anses fullt ut mänskliga på den vita mannens villkor och sparka neråt på en av samhällets allra mest underordnade grupper, de ickemänskliga djuren, bör vi stå i solidaritet med de som förtrycks i det patrikoloniala systemet.
Vi måste sluta följa spelregler satta av ett förtryckande system där vissa hör till på bekostnad av andra. För så länge vi inte bryter med det rådande motsatsförhållandet mellan mänskligt och omänskligt är vår analys och kamp alltför ytlig. Att inte inkludera ickemänskliga djur i analysen och se hur speciesismen är med och lägger grunden till andra former av förtryck är otillräckligt. För en radikalare och djupare förändring krävs en djupare analys än så.
Det är dags att inse att det handlar om ett och samma förtryckande system som påverkar oss alla på olika sätt. Det är dags för en enad kamp mot alla former av förtryck!
