– Vi hoppas att vi blir lyssnade till och tas på allvar för saker behöver göras på ett annat sätt, och det behöver skapas ett organ som tar jordbrukarna på allvar och där vi får vara delaktiga i utformingen. Vi vill att de ska se att vi också har idéer, vi som är från landsbygden och vet hur den fungerar i varje del av landet, för varje del har sin karaktär.

Det säger Carlos Carpio, ordförande för bondeföreningen Asomac, vars medlemmar riskerar svält efter att ha tvångsförflyttats med våld från mark de har laglig rätt till. Feministiskt perspektiv träffade honom och Mónica Fernanda Vera, som representerar Fian Ecuador, när de besökte Sverige för att uppvakta utrikesdepartementet inför FN-mötet i Génève.

Målet är att göra fallet känt som ett exempel på det som händer i Ecuador och få stöd för rekommendationerna som Fian arbetat fram under tio år tillsammans med jordbrukare och urfolk ute på landsbygden i alla delar av landet. Nu ska dessa överlämnas till FN:s människorättsråd i den övergripande granskning som samtliga medlemsländer regelbundet genomgår. Den 1 maj är det Ecuadors tur, och Mónica Fernanda Vera är angelägen om att ta vara på tillfället.

– Det är en av de viktigaste instanserna för utvärdering av staterna när det gäller ekonomiska rättigheter och Fian är den enda människorättsorganisation som i första hand kämpar för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, men inom ramen för maträttigheter. Vad vi lyfter fram är hur tvångsförflyttningar påverkat rätten till mat. Vi gör det för att vi ser hur politiken på nationell nivå, vare sig det gäller omfördelningen av land eller utvecklingsprojekt inom utvinningsindustrin, systematiskt påverkar rätten till mat i alla delar av landet, säger hon.

Ecuador har ratificerat de flesta FN-konventioner om mänskliga rättigheter och leder, tillsammans med Bolivia, arbetet med en deklaration för småbrukares rättigheter, samt har sedan 2008 en ny konstitution som erkänner rätten till ett ”gott liv” utifrån begreppet ”buen vivir” (se faktaruta), som också inbegriper naturens rättigheter. Trots detta var 2010-2016 en av de mest konfliktfyllda perioderna, då utvinningsindustrin försatte människor på flykt inom landet, i strid med rätten till bostad, och även rätten till mat, eftersom ursprungsbefolkningar tvingats lämna platser där de haft sin livnäring.

– Det är en sak att ha lagar, en annan att de tillämpas, konstaterar Mónica Fernanda Vera. Föreskrifter kan vara mycket progressiva, men vi har utvecklingsprojekt med ekonomiska intressen involverade, där regeringens argument har varit att det nationella intresset bör prioriteras framför minoriteters. Det är en inställning som vidmakthållits och den är problematisk eftersom våra ursprungsbefolkningar och jordbrukarsamhällen ser utvecklingen ur ett annat perspektiv. Personligen ser jag bristen på delaktighet och dialog mellan regeringen och dessa samhällen som ett av de största felstegen.

Omintetgjorda drömmar

Plan tierra är ett statligt program inom jordbruk, boskapsskötsel och fiske som omfördelar mark till jordlösa bönder. Marken beslagtogs av banker i samband med Ecuadors finanskris vid milennieskiftet. Men bristen på information har genererat konflikter mellan olika grupper av jordbrukare och våldsamma avhysningar där odlingar gått förlorade så att tillgången till mat äventyrats. Fallet Asomac är ett tydligt exempel på det.

– Vi identifierar oss som montuvios, vi är jordbrukare och vi gillar rodeo, vi gillar boskap, vi gillar djur. Vi ägnar oss åt risodling, vilket bidrar mycket till vår livnäring, berättar Asomacs ordförande Carlos Carpio.

Utsikten att kunna förvärva marken de odlade gjorde att Asomac vågade investera i bevattingssystem, jordförbättringar och utvidga sina odlingar, både till större områden och med fler grödor. På så sätt kunde de höja levnadsstandarden och ge sina barn mer näringsrik mat.

Genom organiseringen och jordbruket levde Asomac upp till de krav som är förutsättningen för att få rätt att köpa marken på avbetalningar av staten via Plan tierra. Det handlar bland annat om besittning av marken sedan minst fem år, entreprenöriella projekt, följa stadgar och riktlinjer.

Men när Asomacs ansökan behandlats beslöt Ecuadors jordbruksverk, Magab, att marken skulle delas med ytterligare två föreningar som inte levde upp till något av kriterierna.

– Det kom över 150 poliser. I Colimes är det ovanligt att se poliser över huvudtaget, sedan att få se över 150. Hästar, civila, det var de som avhyste oss. Inte poliserna, de tittade bara på, berättar Carlos Carpio som för att illustrera hur oförberedda de var på vad som skulle hända.

Den 11 december 2015 tvingade representanter för Plan tierra bort 42 av familjerna i Asomac från mark de brukat sedan över 15 år. Fruktodlingar och perenna odlingar, som kakao, förstördes, 150 hektar ris gick förlorade. Tre gånger tidigare har Asomac lyckats stoppa försök till olagliga avhysningar, men det som mötte familjerna den här gången hade de ingen chans emot.

– De använde motorsågar och bilar för att skada och förstöra. När barnen kom hem från skolan fanns inga hus kvar. De fick ingen mat den dagen. Vi försökte få förklaringar, vi förstod inget av vad som pågick, men det var ingen som hade svar. Bara ”det här kommer uppifrån”. Vi vet inget mer.

Carlos Carpio, ordförande för bondekollektivet Asomac.

Kommer aldrig ikapp

Sedan tvångsförflyttningen har familjerna tvingats förändra sitt brukande av marken och sin kosthållning. Staten lade beslag på den bästa marken, där de största investeringarna gjorts, och Asomac fråntogs tillgången till vatten.

– Eftersom det var vinter och vi hade stora skulder beslöt vi att så på nytt, på den mindre jordlotten och vi organiserade oss igen och kom överens om att dela de återstående hektaren jämlikt mellan oss, men det var inte samma sak längre, säger Carlos Carpio.

I april 2016 kom en skiljenämnd fram till att Asomac har rätten på sin sida, men beslutet överklagades och nu har ett år gått utan nya besked. Utan rätten till marken fastställd ger bankerna inte kredit. Familjerna i Asomac är fortsatt skuldsatta, riskerar svält och några av barnen har inte längre möjlighet att ta sig till skolan, som ligger långt hemifrån.

För att kunna betala skulderna – och de avgifter som Magab kräver för den återstående marken – har de tvingats vända sig till lånehajar, betala ockerräntor och återgå till monokultur av ris som de måste sälja till underpris.

– Det är en cirkel som aldrig tar slut. De sätter vilkoren. Vi odlar ris, ris, ris, men når aldrig den högsta kapaciteten, eftersom vi inte har tillgång till vatten. Vi kommer aldrig ikapp, säger Carlos Carpio.

Mónica Fernanda Vera, Fian Ecuador.

Enligt Mónica Fernanda Vera på Fian Ecuador pågår åtminstone 35 liknande markkonflikter, som involverar 80-100 familjer per förening med i genomsnitt fem familjmedlemmar vardera, i väntan på att staten ska ge besked om lagfarter. De enda som verkar gynnas är lånehajarna.

Kan det vara korruption som ligger bakom konflikterna? Finns det en koppling mellan lånehajarna och staten?

– Vad vi kan säga är att starka ekonomiska krafter verkar i området. För de som köper riset och ger lånen, grupper som sitter på makt, står stora ekonomiska intressen på spel. Men därifrån till att peka på kopplingar mellan dessa grupper och staten, det är inget vi kan bekräfta, säger Mónica Fernanda Vera, samtidigt som hon konstaterar att bristen på reglering av mellanhänderna definitivt är en statlig fråga.

– Att staten inte garanterar lagfarterna är också ett problem, för i slutändan kan den som har en lagfart få tillgång till bankkrediter och behöver inte sätta sig i skuld hos lånehajar.

Ecuador har just valt en ny president som visserligen under valrörelsen sagt sig vilja öppna utrymmen för dialog, men Lenín Moreno representerar samma parti som sin företrädare Rafael Correa. Moreno har också utlovat kontinuitet för pågående projekt inom utvinningsindustrin, det gäller såväl olje- som gruvprojekt där rätten till samråd inte har respekterats. Detta trots garantierna i konstitutionen.

– Det oroar oss, inte minst eftersom situationen för kvinnorna är väldigt allvarlig. Vid den senaste avhysningen i Nankintz födde två kvinnor barn på ett fält och vi vet att för åtminstone en av dem blev det missfall. Hon klarade inte den långa promenaden, vägen till en säker plats. Men det är såklart inget som regeringen synliggör. Det är genom vårt gräsrotsarbete vi har de här kontakterna, och filmer där kvinnorna berättar, konstaterar Mónica Fernanda Vera.

Terrorklassade sociala protester

Ytterligare ett stort orosmoment är att möjligheten att kräva respekt för de rättigheter som Ecuador skrivit in i konstitutionen begränsats. I fallet med Nankintz, som bara är ett av flera exempel på landsbygden, skickades polis och militär in när shuar-folket gjorde motstånd mot ett gruvprojekt. I städerna trakasseras och förföljs studenter och sociala rörelser som protesterar som om de vore terrorister.

– Brottsrubriceringen anger att terrorist är den som hotar säkerheten, men i verkligheten betraktas den som protesterar som terrorist. Det oroar oss mycket. Det handlar inte om en person som använder sprängämnen, eller sådant som det som hände här nylilgen. Sådant händer inte i Ecuador. När du hör att en viss person är anklagad för terrorism var det en som ledde en protest, stod längst fram i demonstrationståget eller, i vissa fall, inte ens var på plats men är en ledare i sitt samhälle. En sådan person betraktas som terrorist.

Men sedan oktober i fjol, under valkampanjen, har det varit lugnt för det mesta, enligt Mónica Fernanda Vera. Människorättsaktivister har varken trakasserats eller gripits, trots att protester arrangerats. Ändå är det svårt att säga i vilken riktning Ecuador är på väg, anser hon. För att uppnå förändringar av det slag som Carlos Carpio efterfrågar, krävs framför allt delaktighet.

– En sak som den förra regeringen lyckades med är att skapa en social uppdelning. De sociala rörelserna delades i två läger – för eller emot regeringen. Och nya organisationer, allierade med regeringen, skapades. Vi är inte emot det, de är välkomna. Jag anser att vi alla tillhör civilsamhället och att det måste finnas utrymme även för minoriteter som på ett eller annat sätt kritiserar vissa av regeringens åtgärder. Som icke-statlig organisation är vi kritiska till kränkningar av mänskliga rättigheter oavsett om regeringen står till höger eller vänster, och vi kommer att försöka vara konstruktiva i vår kritik och motverka kränkningar, säger Mónica Fernanda Vera.

Sedan upprepar hon en del av de frågor som är viktiga i Fian Ecuadors arbete, men konstaterar till sist helt kort:

– Vi skulle kunna säga många saker, men att öppna utrymmen för dialog är grundläggande.