”Minns du natten/Nej”, börjar dikten och detta Nej blir rörelsen med vilken texten tar sig vidare. Ett nej är så mycket mer absolut än ett ja, tänker jag när jag läser om boken igen. I ett Nej ryms inget kanske. Och boken är fylld med just det absoluta, ganska enkla, om än märkliga påståenden som görs till sanna genom skrivandet.

”De levande tillhör de döda” skriver Jenny Tunedal, och jag måste böja mig för påståendet, eftersom varje rad i dikten är ett bevis eller exempel. Om jag någon gång tvekar på språket skall jag vända mig till hennes poesi igen, för i hennes dikter ges skrivandet en slags gudomlighet, den beskriver inte bara världen utan skapar sitt universum, och hur smärtsamt denna dikts universum än är vill jag befinna mig här. Till och med bokens omslag är vackert; med den himmelsblå bakgrunden och rosorna som växer. Men det är inte en diktsvit som underordnar sig det vackra, i ordningens bemärkelse, utan när man bläddrar mellan sidorna känns det som ett myllrande kaos.

Den blandar dialog, dikter med titlar, röster, karaktärer, flöden, frågeformulär. Här finns berättelsen om 1800-tals psykiatern Alois Alzheimers diagnostisering av Auguste Deter. Här finns en tolkning av Shakespeares ”Kung Lear”, det drama där döttrarna ska bevisa sin kärlek för den vansinniga kungen, här som en vansinnig mor. Här finns demenstest, omöjliga att lyckas med. Här finns listor på saker som orsakar oro. Diktens ordning är växandet och glömskan, och det har ingen bestämd form. Samtidigt är stora delar av dikten samtal och berättande, där vi får följa sjukdomens utveckling. En dotter lämnar en mor på ett hem. Ett jag har köpt en grav. Frågor om skuld och ansvar som följs av svar. En vilja att de skall minnas som följs av Nej.

Nej. Inte bara som ett sätt att närma sig det absoluta. Utan också ett nej för de sjuka mödrarnas motstånd. Utan att på något sätt romantisera demens, skriver Tunedal i denna kärleksdikt fram modern som ett aktivt och handlande subjekt, som protesterar, både mot sjukdomen, men också mot omvärlden som vill undersöka och kontrollera henne. Demensen blir en kvinnlig sjukdom, då den beskrivs så mycket som en förlorad feminitet. ”Alla kvinnor blir monster om de lever längre”. Kvinnor som glömmer vad deras barn heter. Kvinnor som misslyckas med ”disciplin, hunduppfostran, njutning”. Kvinnor som ”vandrar utan mål omkring i våningen om dagarna.”

Rosor skador har blivit hyllad som en existentiell diktsamling om demens. Men det är inte bara en diktsvit om sjukdom, utan också en djupt feministisk poetik som synliggör kroppar och de som arbetar med att ta hand om dem.

Kvinnornas sjukdom upptäcks av den manliga läkaren. Han ställer frågor, undersöker, försöker mäta tystnaden. Som läsare blir vi också en del av hans våldsamma, nödvändiga arbete. Vi följer de otydliga instruktionerna som diktsviten ger oss, och blir på samma gång objekt och studerande när vi gör det. Vi upplever förvirring, misslyckas med att förstå uppgifterna, blir rädda för vårt eget misslyckande.

Det är dock inte läkaren som tar hand om de sjuka kvinnorna. Det är döttrarnas och vårdarnas uppgift. Om sjukdomen visar på den misslyckande feminiteten berättar vårdandet om smärtan i den lyckade. Här finns de duktiga döttrarna som stannar och tar hand om, samtidigt som de undrar om deras mödrar ens minns dem, ens tycker om dem. Här finns också institutionens (kvinno-?) kollektiv. ”Vi arbetar i dödssjukdomarna i den här kommunen. /Vi arbetar dagligen stundligen och nattligt/ Vi kommer att säga ifrån vid behov/ Vi kommer att frånsäga oss ansvaret/ Vi kommer att äga ansvaret/ Vi kommer att vara dom de minns till sist… ” Det vårdande arbetet är på samma gång kontrollerande som omhändertagande. Det är svårt att inte bli bitter, som dotter eller som vårdarbetare. Också döden och glömskan måste organiseras.

Vi är en kör, så börjar just den här dikten. Men kören är inte alls så sluten som det först verkar: ”Vi säger borsta tänderna Var så snäll/ Vänder oss till varandra i tröttheten /Vi ber varandra om en paus från det här åldrandet/ Vi säger ja tack, jag vill vila/ Men det finns ingen vila kvar i kropparna.” Också de omhändertagande kommer behöva att omhändertas. I denna kollektivets spricka växer något vackert fram, om inte en solidaritet så ett lyssnande. Där den starka vårdarbetaren också ryms som sin inre svaghet, sin möjlighet att bli en vårdtagare. Två roller att vantrivas i. Två kvinnligheter. Ett arbete där tiden måste fortsätta, där kropparna måste upprätthållas.

Men framförallt är Rosor skador en kärleksdikt. En kärleksdikt som för mig gör poesin levande igen. När jag läser boken känns språket djupt materiellt, ”på riktigt”. Jag blir så medveten och livrädd för förlusten. Jag kan inte sova. Jag måste säga till alla jag känner att jag älskar dem. Det är inte en bok man kan skryta med, nöja sig med att stryka under vissa rader i, visa på språkets inneboende estetik. Man hade kunnat göra det, men ordens betydelse är alldeles för viktiga för att tillåta sig en sådan inramning. Det är en dikt för att påminnas om förlusten och därigenom också kärleken. Det är en dikt om det omöjliga kärleksarbetet, arbetet med att bli den andra, lyssna på den andra, ett arbete som måste misslyckas, men som ändå är alla kvinnors lott. Det är en dikt om det växande liv som vi vet måste leda till skador och död. Kärleken är intensiv och otillräcklig. Kärleken ropar. Ibland lyssnar de sjuka. Ibland lyssnar läsaren. Att arbeta med livet är ett märkligt arbete. Det är oproduktivt. Det kommer inte att lyckas. Det kan inte utvinnas annat än som känslor. Kärlek. Dikternas frågor stannar hos mig. ”Var är alla som inte ska dö”.