”Det är bara en tidsfråga innan IS slutar existera som en organisationsapparat. Men målet med kalifatet kommer inte att försvinna med den. Radikalislamismen lär göra det den gör bäst; parasitera på lidandet som uppstått i kölvattnet av befrielsen”, skriver Bilan Osman i veckans sommarkrönika angående befrielsen av Mosul.
Det var mitt i sommardimman, mellan småsyskons frågor om seriefigurer och glass, som jag nåddes av beskedet att Mosul (äntligen) befriats. Staden som Baghdadi för tre år sedan utropade kalifatet från, är inte längre under IS styre. Det är en både faktisk och symbolisk seger.
Jag scrollade förväntansfullt i nyhetsflödet. Såg på bilder av hundratals civila vars senaste år inte ens går att föreställa sig. Rapporteringar om en liten flicka med ansiktsskador som chockerat går över frontlinjen, till den tätbefolkade massan. Hon var ensam. Hela hennes familj hade dödats när huset kollapsade under striderna.
När jag läser, och samtidigt håller ett vakande öga på mina småsyskon som hänger i klätterställningar, funderar jag på vilket narrativ som kommer att prägla striderna mot Islamiska Staten i Irak och Syrien. Vilken berättelse som kommer att eka i kölvattnet av allt detta.
Islamiska Staten har inneburit mer än fasansfull brutalitet. Den har likväl inneburit en skiftning i sättet radikalislamismen förstår och närmar sig potentiella sympatisörer. Tidigare grupper har lagt en större betoning på efterlivet. På martyrdöden och himlen. IS använder sig givetvis också av dessa löften, men det är inte bärande för lockelsen IS utgör. Propagandan handlar lika mycket om samtiden. Om ett kalifat som måste uppstå, men kanske framförallt, upprätthållas.
Befrielsen av Mosul har (givetvis) varit långt ifrån smärtfritt. Tusentals människor förmodas vara döda. Uppemot en miljon har flytt sina hem – och nästan halva staden ligger i ruiner. Bakom sig har Islamiska Staten lämnat oräkneligt många minor. Enligt vissa uppskattningar kan det ta uppemot ett decennium innan staden rensats.
Förutom Islamiska Statens avrättningar, och försök att använda civila som mänskliga sköldar – har lokalbor dessutom levt med rädslan av att misstas för IS-sympatisörer. En rapport av Amnesty har fastslagit att paramilitära miliser och regeringsstyrkor i Irak använt sig av tortyr, godtyckligt fängslande och avrättningar. Och som många förutspådde kom dessutom hämndaktionerna mot sunniter som ett brev på posten. För att inte tala om civila som bombats av USA-koalitionen.
Det är bara en tidsfråga innan IS slutar existera som en organisationsapparat. Men målet med kalifatet kommer inte att försvinna med den. Radikalislamismen lär göra det den gör bäst; parasitera på lidandet som uppstått i kölvattnet av befrielsen.
Med historien som facit vet vi att det sällan bådar gott. USA:s invasion av Irak 2003 som lämnade hundratusentals sunniter arga och arbetslösa skapade en avgörande grogrund för Al-Qaida. Det är ur lidande som kraftfulla narrativ om samtiden växer fram. Det är genom kaos, destabiliserade regioner och ökade sekteristiska spänningar radikalislamismen lever i primetime.
Det stora slaget börjar med andra ord nu.
Alla (nästan) är överens om att kampen mot IS kräver mer än militära strategier. Samtidigt lever vi med brist på alternativa, tydliga narrativ om det som sker just nu. I Mosul, i resten av Irak. I Syrien.
Oavsett om vi vill det eller inte, kommer den generation som levt med dessa trauman att utveckla ett narrativ om sin barndom och upplevelser. Och utan en begreppsvärld som inte tillhör radikalislamismen, riskerar vi att upprepa Irak under post-Saddam.
Den senare tiden har mina tankar kretsat runt hur vi till synes befinner oss i ”kriget mot terrorns” destruktiva cykel. Hur vår självbild av att ha kommit längre i analyserna krockar med den reella förödelsen striderna kommer att skörda.
Jag ser på mina småsyskon som leker i parken. När jag fipplar med mobilen slås jag av en nästan paralyserande oro. Jag tänker på deras nyhetsflöden i framtiden. Och om risken för att de (trots förhoppningar om att det är omöjligt) läser om frammarschen av en grupp som är än mer brutal än Islamiska Staten.
Om vi menar allvar med att detta är en kamp mot idéer, får vi på allvar börja bjuda motstånd.
