När jag ringer upp Anna Persson, som är en av manifestationens arrangörer, sitter hon i bilen tillsammans med sin son och Alexander Goldmann ordförande i Musiker mot rasism, och håller på att förbereda inför lördagen. Hon är positivt överraskad över hur stort engagemanget har blivit.
– Vi står inte ut startade med att arrangera en ljusmanifestationen, som hölls på över femtio orter i Sverige, där vi drev den här frågan kring de nya asyllagarna. Vi tog upp hur Sverige väljer att inte följa barnkonventionen och inkludera alla barn i det. Men efter det kände vi att vi behövde fortsätta och göra någonting ännu större. Och därför har vi valt att göra den här musikmanifestationen.
– Jag är från Mark, och det är ju en liten kommun så jag kände att jag kan nog bättre än så, så jag ville göra någonting som var lite större och då blev det Göteborg, Stockholm och Malmö. Det bara sa pang. Det blev som ett fyrverkeri. Sedan kom musiker mot rasism med i arrangemanget och räddade oss kan man säga, för det här stod i lite större proportioner än vad vi hade kunnat föreställa oss.
Varför har ni valt att lyfta den här frågan med just musik?
– Det är gemene man som vi vill nå ut med. Vi är ju ett ganska starkt gäng, på över 20000 människor som är aktiva. Men vi vill bli fler. Musiken har en förmåga att nåt ut till alla och den här frågan berör ju alla. Musik är en bra gemensam nämnare att samlas kring. Vi vill ju verkligen nå ut till det svenska folket.
Hur kom det sig att du gick med i Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa?
– Jag jobbade tidigare som samordnare på ett HVB-hem och var inte riktigt nöjd med hur det såg ut där. Sedan har jag en son, inte min biologiska son då, men ändå min son, som kommer ifrån Afghanistan, och han bor hos oss, och det här är livsviktigt för mig. När jag gick med i Vi står inte ut så kändes det som att komma hem, jag kände att det här var min rätta familj, människor som kände som jag och som var genuint engagerade i detta.
Hur ser du på möjligheten att få igång en större rörelse?
– Det är jag helt övertygad om att vi kommer göra. Det handlar bara om att nå ut. Det jag har upplevt från det att jag började 2015 att jobba med de här frågorna är att först var det mediestyrt, först så fanns det med media precis överallt, sedan tonades det ut, sedan fanns det med media igen och nu är det tyst igen. Fast det börjar bli en rörelse ändå. När vi får med sådana föreningar som Musiker mot rasism, och andra studieförbund som har varit med och hjälpt oss, då känns det som att nu släpper det. Nu kanske detta är den nya folkrörelsen som ändå kommer. En folkrörelse för det humanitära, att vi alla är lika. Sverige har både plats och råd för att göra detta.
Vad är det för akuta lösningar som behöver göras nu politiskt för att situationen ska bli bättre?
- Det som akut behöver göras är att man sätter stopp för den här nya asyllagen och de här godtyckliga åldersuppskrivningarna (Migrationsverkets nya bedömningar av ensamkommande ungdomars ålder, red anm). Punkt. Så finns det mycket annat; har man varit i Sverige så länge som de här unga människorna har varit, då finns det bara en sak och göra och det är att ge dom asyl. De är ju här av en anledning.
