”Vi väntar på att få se resultatet av alla dessa diplomatiska samtal. Vi som har levt i exil i Sverige under många år vet att Uruguay och Sverige kan ha nytta av varandra”, skriver Ana Valdés efter civilminister Ardalan Shekarabis besök i Uruguay.
Historien om Ardalan Shekarabis klassresa från flykting, som levde gömd en tid i Sverige, till civilminister i Stefan Löfvéns regering gjorde att några uruguayska politiker höjde på sina ögonbryn. ”Sverige är ett märkligt land” är en kommentar vi redan hade hört när den förra svenska ambassadören, Gufran al Nadaf, presenterade sig i Argentina och Uruguay. Vad? En svensk ambassadör med muslismkt påbrå som var född i Bukarest av iranska och irakiska föräldrar? Hade inte Sverige ”äkta infödda svenskar” som kunde företräda landet?
Det tog tid för våra politiker att förstå att det är ett fungerande exempel på den svenska integrationspolitiken, att en utomeuropeisk flykting genom språket och hårt arbete kan bli ambassadör eller minister.
Shekarabi, som är född i Iran och bodde där tills han var elva år, besökte Montevideo i samband med arbetet kring Agenda 2030, ett ramverk skapat av FN med ambitiösa målsättningar om att utrota hunger och fattigdom, förverkliga de mänskliga rättigheterna för alla, uppnå jämställdhet och egenmakt för alla kvinnor och flickor samt säkerställa ett varaktigt skydd för planeten och dess naturresurser.
Agendan är tänkt som Ban Ki-Moons arv till världen, ett verktyg som alla länder kunde enas om och med hjälp av FN:s resurser förverkliga.
Uruguay ska skriva på agendan och Frente amplio, den politiska vänsterkoalitionen som sitter vid makten sedan ett antal år, ville också visa landets vilja och engagemang.
Utrikesministerns sekreterare ringde och bad mig förklara vilken typ av minister Shekarabi var. Civilminister? Vad innebar det? Det var svårt att förklara att ministerns ansvarsområde var stort men svårt att precisera: han är ansvarig för offentliga upphandlingar. Han har arbetat för att reglera marknaden för spel på nätet. Han är kritisk till religion och vinster i skolorna.
Shekarabi träffade uruguayska ministrar och ordet hållbarhet användes flitigt. Sverige kunde bistå Uruguay med expertis om ekologisk sophantering och om hållbart skogsbruk. Det fanns mängder av områden där Sverige och Uruguay kunde knyta kontakter och skriva under samarbetsavtal.
Förra året besökte Anna-Karin Eneström Uruguay. Hon är utrikesråd för politiska frågor i utrikesdepartementet och träffade bland annat några av Uruguays kvinnliga parlamentariker. Hennes besök berörde Uruguays roll i FN:s fredsbevarande missioner. En mycket kontroversiell fråga som har delat regeringspartiet Frente amplio.
Uruguays deltagande i FN:s fredsbevarande trupper,i Kongo och i Haiti, har kritiserats av några av Frente amplios tunga parlamentariker som Constanza Moreira och Luis Puig. Moreira är statsvetare och vill vara presidentkandidat i nästa valrörelse, om tre år.
Shekarabis besök var en direkt följd att Anna-Karin Eneströms besökt Uruguay. Hon kartlade det politiska landskapet i landet. Shekarabi lade grunden för konkreta och praktiska avtal. Vi väntar på att få se resultatet av alla dessa diplomatiska samtal. Vi som har levt i exil i Sverige under många år vet att Uruguay och Sverige kan ha nytta av varandra och att vårt uppdrag är att bygga broar som går bortom politikerns agenda.
