Det brukar gå många år mellan utgivningarna av den kanadensiska författaren och aktivisten Naomi Kleins böcker. År som hon fyller med efterforskningar, resor och deltagande i organiserade protester mot storkapitalet och för miljön. Men den här gången är det helt tvärtom. Kort efter att Donald Trump intog Vita huset fick hon bråttom att berätta sin version av hur det var möjligt att Trump kom till makten, likaså vad vi har att vänta oss, och inte minst – vilket Klein alltid gör – berätta hur vi kan göra motstånd och vända utvecklingen.

Att inge hopp har blivit ett Klein-kännetecken. Hon lägger alltid lika stor omsorg på att beskriva hur olika stenrika vita män i företagsvärlden är kopplade till varandra och därmed både till den ekonomiska och politiska makten och hur klimatförändringarnas förödande konsekvenser ser ut för vår planet som hon gör på att beskriva hur vi kan sätta oss upp mot kapitalistiska miljöförstörande maktintressen genom att organisera oss och bygga allianser.

Efter böcker som No logo. Märkena, marknaden, motstånd (2001), Chockdoktrinen. Katastrofkapitalismens genombrott (2007) och senast Det här förändrar allt. Kapitalismen kontra klimatet (2015), alla utgivna på Ordfront förlag, fortsätter Klein dissekera hur kapitalismen har påverkat oss i så hög grad att vi tycks sätta likhetstecken mellan rikedom och makt och expertis kring hur vår värld bör styras.

Vit makt och ekonomi hand i hand

Trumps styrka är just att han är rik, stenrik. Därför vann han. Klein skriver om vår närmast löjeväckande fascination för och övertro på miljardärer och hur dessa få individer ska lösa de samhälls- och världsproblem vi står inför, så kallad ”filantrop-kapitalism”.

Men medan vi låter oss förföras av historier om några av världens rikaste personers välvilja att skänka pengar till fattiga, såsom Bill Gates, Marc Zuckerberg och Bonos, fortsätter samma kategori individer bygga bunkrar i öknen och nya lyxhus på höjder, det vill säga platser de kan fly till när katastroferna slår till. För det kommer de att göra. För Trump & co innebär det att ett av många lyxhus på Floridas kust förr eller senare kommer att dränkas. Men för alla andra innebär det att deras liv och livsbesparingar hotas.

Som det är nu investeras inga offentliga pengar i infrastruktur, som kan dämpa effekterna av tsunamis och översvämningar, för de människor som bor i särskilt utsatta områden. Om de inte kan betala ur egen ficka. Därför behöver vi alla då och då påminnas om hur den moderna kapitalismen möjliggjordes. Nämligen tack vare två stora subventioner, stulen mark från ursprungsfolken och stulna afrikaner, som Klein skriver. Slavar på bomulls- och sockerrörsfälten utgjorde grunden för den industriella revolutionen i USA. Många av deras ättlingar är nu de som drabbas allra värst av klimatförändringar och naturkatastrofer.

Vit överhöghet, rashierarki och ekonomi går hand i hand. En politik och ekonomi som gynnar den vita hegemoniska klassen och fascister har ofta vunnit mark i tider då ekonomin går dåligt och nedskärningar skär genom samhällets alla välfärdssektorer. Nu ser vi det på många håll i världen. Inte minst i Europa där migranterna utmålas som det stora hotet.

Detta medan Trump använder presidentämbetet och alla befogenheter, makt och resurser som följer med det till att förstärka sitt eget varumärke. Genom att inneha världens mäktigaste ämbete kan han använda politiskt beslutsfattande och realpolitik till att påverka världsläget, konflikterna, oljepriserna, säkerhetsläget och klimatkriserna för att tjäna pengar åt sig, sin familj och sina allierade, det vill säga några av världens rikaste personer som styr företag inom fängelse-, vapen-, säkerhets-, övervaknings-, försäkrings- och katastrofhjälpsbranschen.

En av dem är Trumps säkerhetsrådgivare, Eric Prince, tidigare vd för Blackwater, ett av de företag som tjänade mest på kriget i Irak, och som Klein skriver nu marknadsför sitt nya företag Frontier services group som ett av de mest effektiva när det gäller att stoppa bland annat flyktingar från att ta sig in i Europa. (Tänk bara på EU:s politik att stoppa resorna från Libyen.) Det är bara ringa honom så kommer hans privata företag se till att inga fler flyktingar tar sig från Libyen till Europa. (Eric Princes syster Betsy DeVos är för övrigt Trumps utbildningsminister och tillika en stark förespråkare för att privatisera utbildningssektorn.)

Klein undersöker även den intressanta frågan: Hur är det möjligt att Trump lyckades kidnappa frihandelsmotståndet? Och menar att det finns två anledningar. För det första för att det var ett lätt sätt att vinna över röster från det demokratiska lägret. För det andra för att Trump anser sig ha möjlighet att förhandla till sig ännu bättre avtal än sina föregångare. Det sistnämnda alltså till sin egen och sina allierade i företagsimperiets fördel, och samtidigt på bekostnad av arbetarnas, fackföreningarnas och miljöns framtid.

Klein varnar för att Trump-eran kan bli permanent. Hon menar att om han skulle lyckas driva igenom både en avreglering av partifinansiering, det vill säga öppen information om var pengarna kommer ifrån och hur de används samt ett krav på att man måste uppvisa en identitetshandling med foto vid röstningen, vilket skulle slå hårt mot USA:s stora minoritetsgrupper, blir det mycket svårt för någon som appellerar till en resurssvagare väljarbas att slå Trump, menar Klein.

Inspireras av Argentina

Men det finns hopp, som alltid hos Klein. Hon ger flera historiska exempel på hur befolkningen i länder som exempelvis Argentina efter finanskraschen 2001 lyckades stoppa en chockterapi – en av hennes böcker från 2007 handlar om hur länder som drabbats av kriser en efter en har genomgått chockterapi, vilket innebär snabb avreglering av marknaden och långgående privatisering, det vill säga att ge upp kontrollen över den ekonomiska politiken, delegerar nyckelbeslutsfattande till experter, frysa löner och pensioner och stoppa investeringar i välfärdssektorn – genom att gå ut på gatorna och massprotestera mot föreslagna nedskärningar och senare byta ut presidenten.

Det var också därför hon hade bråttom att skriva boken. Motståndet måste komma snabbt, innan chockterapin hinner slå in. Och hon vill bidra på det sätt hon är bäst på. Nämligen genom en knivskarp analys av samtiden, skeenden medan de sker och varför.

I USA menar hon att motståndet redan finns där och att Trumps försök att använda rädsla för muslimer, mexikaner, och för våld, precis som terrorn nyttjades efter den 11 september, för att kontrollera och splittra – söndra-och-härska – befolkningen, inte fungerar. Hon beskriver hur många människor för första gången i livet har deltagit i politiska möten och aktioner för att visa solidaritet med människor som framställs som ”de andra”. Black lives matter och kvinnomarscherna är ett par exempel och Klein understryker det breda deltagandet. Just kvinnomarscherna i runt sexhundra städer med uppskattningsvis 4,2 miljoner människor på gatorna tros ha varit den största samordnade protesten i USA:s historia.

Ekofeministiskt manifest

Hon låter inte heller Trump utplåna de djupa lärdomar som drogs under alla månader av motstånd mot bygget av en oljeledning på ursprungsfolksterritorium i Standing Rock i North Dakota, som hon besökte. Hon beskriver det som ”en form av motstånd som å ena sidan säger nej till ett omedelbart hot och å andra sidan oförtrutet arbetar med att bygga upp ett ja, det här är den värld vi vill ha och behöver”.

Även om det har gått snabbt att skriva ihop boken, så fungerar den både som en påminnelse och ögonöppnare för hur det står till med samtiden, vilket gör att den är ett utmärkt komplement till nyhetsrapporteringen.

Klein avslutar med att ge oss Språnget. Ett manifest – ett upprop om ett Kanada baserat på omsorg om jorden och varandra, vilket kan fungera som en knuff i den riktning vi behöver gå för att ta oss ur kanske den ”djupaste krisen i mannaminne”. Med fokus på omsorg om jorden och varandra har Språnget ett starkt ekofeministiskt budskap.