De senaste åren har jag kontinuerligt träffat organiserade feminister och människorättsaktivister i olika EU-länder. Jag har inte varit i alla länder men i många och även följt upp enskilda möten med regionala träffar. Jag har velat undersöka hur den ökande nationalismen påverkar feministiskt och annat MR-arbete och även diskuterat vilka verktyg som behövs för ökat samarbete

Det ser naturligtvis väldigt olika ut i de olika länderna men det finns också gemensamma erfarenheter. Till exempel av att:

• Nationalister och högerextrema kräver folkomröstning om samkönade äktenskap där det är tillåtet.

• Rätten till abort ifrågasätts och/eller begränsas.

• Civilsamhällets organisationer (NGO:er, fredsrörelser, MR- rörelser, hbtq-grupper, Refugees welcome och så vidare) får allt svårare att verka, får inte demonstrationstillstånd, anklagas för att gå främmande makts ärenden, får sina kontor genomsökta.

• Främlingsfientlighet och rasism sprider sig i språket och islamofobi frodas öppet.

Hur tydligt detta genomsyrar samhället kan som sagt variera men överallt, i varje land, har frågor som rör jämställdhet försvunnit från den politiska dagordningen och i stället ligger fokus på frågor som ska stärka den traditionella familjen och nationen. Det gäller för samtliga länder, både i forna öst och i väst.

Samtidigt som det här massiva patriarkala mönstret pressas på länderna växer också motståndet:

• Polens demonstrationer mot försämringar av abortlagstiftningen fick internationell uppmärksamhet och aktivister i Polen höjde tempot och såg möjligheter till breda allianser mellan olika organisationer.

• Sociala medier gör det möjligt att mobilisera på ett massivt sätt, vilket har blivit tydligt i kampanjen #metoo, inte bara i Sverige.

• Allt fler ser organisering på basis av feminism och antirasism som det mest effektiva sättet att pressa tillbaka nationalism, militarism och isolationism.

Jag tror vi måste höja blicken och se hur det ser ut i andra länder för att förstå vad som också kan ske här. Små steg blir till slut stora kliv. Åt fel håll. När politiken reduceras till ett spel om (regerings)makten tappar allt fler tilltron till den representativa demokratin. Det öppnar för att partier som med demokratins verktyg kan inskränka demokratin. Så har det fungerat tidigare i historien och så fungerar det nu. I hägnet av att EU-länderna dessutom ska föra en gemensam politik på flera MR-områden, till exempel immigration, kan enskilda länder hänvisa till det gemensamma för att slippa stå till svars på hemmaplan.

Maktspel och centralism undergräver demokratin och göder nationalism. Traditionell nationalism kräver militarism. Militarism kräver lojala medborgare som förstår att verka i nationens intressen. En fredsrörelse som kräver militär nedrustning och frihet från kärnvapen blir misstänkliggjord, både i Sverige och i Ryssland. Gränsen mellan ”vi” och ”de” måste hela tiden vara synlig och klar – både vid nationsgränserna och vid förortens klassgränser.

Vi behöver se hur det hänger ihop – traditionalism, nationalism, militarism och isolationism. ”Vi” och ”de”. Rädsla krymper synfältet. Den omedelbara reaktionen blir att ta steg bakåt. Repression i stället för rättvisa. Graderad välfärd i stället för garanterad välfärd.

Kommer då fler feminister i fler EU-länder organisera sig utifrån feminism och antirasism? Kommer fler följa efter Sverige, Norge, Finland, Storbritannien, Polen och Tyskland ? Diskussioner pågår bland annat i Italien, Spanien och på Irland. EU-valet är 2019. Nationalisterna har en egen grupp i EU-parlamentet. Det behöver feministerna också!