”Så bra är den här miljön. Att spelare som utvecklas här kan ta steget rätt ut i världseliten och dominera där med. Kombinerat med större taktiskt kunnande finns förutsättningarna för att Sverige ska bli världsledande igen.” Det skriver damfotbollsexpert Alva Nilsson en summering av fotbolls-EM.
Den blågula bitterheten sitter kvar i bröstet. Den nöts ned lite av den svenska sommaren, allsången och den damallsvenska återstarten som väntar runt hörnet.
Bitterheten skvallrar om att det här mästerskapet skulle blivit något annat, något större, något bättre. Det blev det också, men inte för Pia Sundhages landslag. Eller för vinstmaskinen Tyskland. Eller för Norge, Frankrike och England. Därför är det här mästerskapet större och bättre. Det här Europamästerskapet i fotboll blev något annat – därför är det kanske det bästa som hänt den här sporten.
Sverige reste till Holland med förväntan och gulddrömmarna medpackade i sporttruckarna bland smutstvätt och senaste säsongen av Skam. Förväntningarna och gulddrömmarna var aldrig problemet. Man får drömma – stort och mycket. Jag gjorde det, jag skenade iväg och lovade er guld.
Sundhages problem var att kunnandet inte matchade drömmarna.
Pia Sundhage har aldrig varit världens mest slipade taktiker. Det är sedan gammalt. Hon valde ”full fart framåt!” utan någon mer utarbetad taktik när hon coachade laget till ett brons i hemma-EM för fyra år sedan. Sedan försökte hon vässa landslaget taktiskt, hitta fler spelsystem att få spelarna att växa i. Problemet var att spelarna inte växte och paniken slog till. Gång på gång. Vid varje förändringsförsök. Stressen höll det svenska landslaget i schack under Pias tid som förbundskapten. Spelare och ledare hävdar annat, men det räcker att knata runt på vilken fotbollsarena som helst i det här landet för att förstå det. Stressen och taktikjakten släppte aldrig. Enda gången man egentligen träffade rätt (mer än den där sommaren när man sparkade och sprang som om det gällde livet på Gamla Ullevi) var under OS. Då gick man framåt genom att backa. Kul att det gav ett OS-silver, men det är en bedrövlig taktik som aldrig, aldrig får bli norm eller regel för det svenska damlandslaget i fotboll.
Det var också en taktik man inte kunde köra under EM. Så, vad valde Sundhage för taktik? Egentligen igen. Därav uttåget.
Damfotbollen är en ung sport som utvecklas i ett tempo utövarna knappt ens själva hänger med i. Det är häftigt, det ger en puls, det ger en potential och en framtidstro om att vi kan ta över världen en dag. Men den dagen är inte i dag. Inte för det svenska landslaget. För EM i Holland blev det yttersta beviset på att Sverige (i alla fall ledda av Pia Sundhage) inte bara stagnerat utan också halkat efter i utvecklingen. Och tar vi av oss de blågula glasögonen ser vi att det är ett sundhetstecken. Sverige är inte längre så pass mycket bättre som lag att de kan springa över EM-motståndare utan en fungerande taktik.
Och vet ni vad det största sundhetstecknet av dem alla är?
Det är inte bara Sverige som blivit ikappsprungna. Det är inte bara det svenska landslaget som tappar och måste göra om för att göra rätt och hinna ikapp igen.
Det mäktigaste exemplet är Tyskland.
Innan EM började stod jag med en självsäker, men alltid lika ödmjuk, Anja Mittag och undvek att prata om mästerskapet Tyskland skulle vinna för sjunde gången i ordningen. Ny förbundskapten, nya spelare, en generationsväxling – men samma förväntningar på sina axlar.
Några veckor senare skriver vi 2017 som året då Tyskland inte längre är Europamästare i fotboll. För första gången sedan 1995 bär mästarpokalen ett annat lands flagga än den tyska. Förstår ni vad det betyder?
Jag klev in i damfotbollens magiska och förtrollande värld sommaren 2000. Det var fint redan då. Och väldigt, väldigt tyskt. Det är fint nu också, men lite mindre tyskt.
För första gången sedan jag stiftade bekantskap med världens vackraste sport heter Europamästarna i fotboll något annat än tyska efternamn. De hade kunnat heta Harder, Pernille Harder – som många av oss känner igen från åren i Linköping, där hon utvecklades till en världsspelare i den svenska ligan. I stället heter en av smästarna, och turneringens bästa spelare, Lieke Martens. För några månader sedan tog hon över som kreativ spelfördelare i Rosengård. Under EM ägde hon hela Europa. Hon påbörjade utvecklingen mot att bli en världsspelare i Göteborg, avslutade den träningen i Malmö och klev sedan ut i världen och blev bäst.
Så pass bra är svensk damfotboll. Fortfarande. Även om andra landslag kommit ikapp och sprungit förbi. Så bra är den här miljön. Att spelare som utvecklas här kan ta steget rätt ut i världseliten och dominera där med. Kombinerat med större taktiskt kunnande finns förutsättningarna för att Sverige ska bli världsledande igen.
Peter Gerhardssons viktigaste fråga blir att snacka med klubbarna, och vässa den svenska taktiken. Det lyckades Pia Sundhage aldrig med – därför dansar bitterheten på insidan av blågula bröst samtidigt som resten av Europa jublar åt mästerskapet som blev större och bättre än någonsin tidigare.
