”Sverige har alla förutsättningar att slå ut Holland ur EM och gå vidare i turneringen. Men de kommer inte att få något gratis.” Det skriver damfotbollsexpert Alva Nilsson som beordrar ryggradsspelarna att kliva fram i kvartsfinalen mot Nederländerna på lördag.
Sverige ska slå hemmanationen Nederländerna i en kvartsfinal i ett Europamästerskap. Omöjligt, säger vissa efter bottennappet mot Italien. Men jag är inte orolig, låt oss först vädja till ett gäng silverlirare från 2016, behagar de jobba sig upp ur skiten och bära det här laget blir det guld. Men om ryggradsspelare som Nilla Fischer, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist och Hedvig Lindahl fortsätter ducka ansvaret och ta ett steg tillbaka när de borde kliva fram är slutet bara 90 minuter bort – det vågar jag ta gift på.
Så brudar, sumpa inte detta nu. Ni är värda mer, Pia Sundhage är värd mer, supportrarna är värda mer. Visa det, steppa upp, vinn – det är kind of en order.
Vi kan börja diskussionen om rutinerade spelare som inte presterat med Lotta Schelin. Fasen vad ni gnäller på henne, när blev hon svenska folkets hackkyckling? Så dumt, så onödigt, så orättvist…
Schelin ska leda det här laget, javisst. Men ni beter er som att hon är den enda ledaren i laget. Vi kan och ska förvänta oss mycket av Sveriges främsta målskytt. Men den som inte ser att anfallaren från Göteborg sliter hårdare än ryggradskollegorna just nu får skaffa brillor. Schelin kanske inte får ut max av sitt spel, men hon tillför mer än Caroline Seger och Lisa Dahlkvist.
Men fortsätt ni att gnälla och skälla på Schelin – fortsätt ni att lobba för att Sveriges främsta målskytt i mästerskap ska bänkas. Gör det för att det känns nytt och fräscht med Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö. Gör det om det känns mer logiskt att ha kvar Dahlkvist på planen. Hon som lämnat både löpsteg, hårdheten och isblicken i Rio.
Fortsätt att ignorera att Nilla Fischer är en säkerhetsrisk vi måste snacka om. Fortsätt att blunda för Caroline Seger låga tempo. Låt oss skylla allt på hon som gjort två mål på tre matcher i detta mästerskap.
Ni inser vart jag vill komma va?
Sverige föll mot Italien med 3-2. Något säger mig att det var en del av Sundhages plan, på samma vis som Kinamatchen i OS var planerad. Jag återkommer till det sen, varför Sundhage hellre vill möta Nederländerna i Nederländerna än Pernille Harders Danmark.
Men huruvida Sverige ville vinna mot Italien eller ej spelar inte så stor roll. Det förändrar inte stommens insats hittills i mästerskapet. Det ändrar egentligen ingenting. Ryggraden, bestående av Hedvig Lindahl, Nilla Fischer, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist och Lotta Schelin underpresterar. Oavsett vad man ville mot Italien i tisdags. Ryggraden har inte presterat sett över tre matcher. Hedvig Lindahl fegar och står kvar när hon bör rusa ut, Nilla Fischer ligger fel i positionerna och så länge hon och Linda Sembrant spelade bredvid varandra i mittlåset räddades Fischer av Frankrikeproffset vid ett flertal tillfällen. Dala behöver vakna, fatta grejen och bli Dala igen. Caroline Seger måste sluta vara så loj i sitt beslutsfattande, detta är EM Seger – sluta söla. Schelin måste bli mer klinisk och värdera lägena.
Men jag tror på ryggradsspelarna. Jag skulle kanske inte lägga mitt liv vid Fischers fötter just nu. Men jag litar på dem tillräckligt för att tro att de kommer höja sig när det krävs. Och nu krävs det. I en kvartsfinal mot Holland, i Holland. Oh, lord – är jag och du mentalt redo för detta?
Det kommer att höras, det kommer att kännas i kroppen. Supportrarna, pressen, Sundhages slut. Allt kommer att ligga vid ytan när kvartsfinalen börjar.
Och därför tror jag att Sverige ville möta Holland. Sverige har hanterat den här pressen förr. Under EM i Sverige, javisst. Men – också under en avgörande OS-kvalmatch på holländsk mark. Och i en OS-semifinal i Brasilien med närmare 100 000 än 5 000 motståndarfans på läktarna. Sverige kan hantera det. Den som inte känner sig trygg i det blir nog aldrig trygg på riktigt.
Sverige har alla förutsättningar att slå ut Holland ur EM och gå vidare i turneringen. Men de kommer inte att få något gratis. Så det är dags för stommen att höja sig två snäpp nu. Det är dags för Lindahl att sluta fega, för Fischer att visa pondus och välja rätt, för Dahlkvist att bli förbannad, för Seger att nöta bänk (ja, hur stor tror ni chansen är att hon kommer upp i rätt tempo nu?) och för Schelin att fortsätta näta.
För just nu står det här mästerskapet och väger för Sundhages landslag. Man kan vinna hela skiten, man kan åka på en förnedringsförlust mot Holland – det kan bli det bestående minnet av det här landslaget. Att det är ett landslag som vek ned sig när det hade en riktig chans att avsluta med guld.
Det är helt upp till ryggradsspelarna i detta läge. Så jag skriver några rader direkt till dem. Till Lindahl, Fischer, Seger, Dahlkvist och Schelin:
Vill ni ta den igen? Vill ni stå där med rödgråtna ögon och veta att ni inte gjorde allt? Vill ni vika ner er – igen? Vill ni äta frukost med vetskapen att det tog slut för att ni inte presterade tillräckligt? Att du de facto kunde och borde varit bättre? Kan ni ta att Sundhages landslagsepok tar slut på det sättet? Kan ni ta att er epok kanske gör det?
Nej, så skärp er då. Ni har makten över slutet. Fatta det, väx med det.
Gör det bättre, gör det större, gör det magiskt.
Tack.
