Boken En del av Sverige ger kropp och personlighet åt nio människors skiftande livsberättelser, och kan läsas både som introduktion till hbtq-frågor och som fundering över hbtq-personers kulturarv, skriver Mattias Irving.
En del av Sverige ställer redan på omslaget frågan som jag föreställer mig har genomsyrat boken: Kan hbtq-personer ha ett kulturarv? Det kan verka som tillspetsad retorik – så klart kan alla grupper ha ett kulturarv. Men då infinner sig motfrågan: Var finns det då? Var är de svenska hbtq-personernas kulturarv?
I Örebro, visar det sig. Genom en serie intervjuer skriver Annika Hamrud fram ett litet stycke samtidshistoria i Sverige, på en plats där både frikyrkan och hbtq-rörelsen är starka och anrika. Det var i Örebro som Sveriges första Prideparad hölls, den 15 maj 1971.
Boken verkar blygsam i sitt projekt och bred i sitt anslag – många kapitel inleds med grundläggande förklaringar och pedagogiska historiska tillbakablickar, skrivna för att en person utan någon tidigare bakgrund alls i frågorna ska hänga med på vad intervjuerna handlar om. Men jag uppfattar inte att boken behöver storvulna ansatser för att komma i land med sitt projekt. Författaren gör det mycket lätt för läsaren att dra egna paralleller mellan de intervjuades egna personliga erfarenheter, och den större övergripande frågan om hbtq-personers kulturarv.
Ofta definierade av samhället innan de definierat sig själva
När hbtq-personer blivit framgångsrika i historien har sådant som sexualitet och identitet skambelagts, skandaliserats, exotiserats eller hyssjats ner. Denna brist på positiva historiska föregångare blir tydlig i bokens intervjuer, där många hbtq-personer bara har haft relationer till samhällets skampåläggande berättelser om vad hbtq är, i vissa fall långt innan de fått en relation till sig själva som hbtq-personer.
Boken kretsar kring nio personer som inte har mycket gemensamt. De kommer från olika sorters hem, tillhör flera generationer och har vilt spretande åsikter, utbildning, inkomst och vanor. De har också mycket skilda attityder till den egna identiteten, och till hbtq-rörelsen som helhet – allt ifrån nonchalans till hårdför politisk kamp, till djup ångest. Deras situationer skiljer sig åt. Emma behövde aldrig ens komma ut som bisexuell. Pell Uno levde anonymt så länge som tidsandan gjorde det svårt att komma ut.
Mångfald av röster
Genom mångfalden skriver Annika Hamrud fram vad som ändå skulle kunna tolkas som ett kulturarv i vardande, genom de teman som ändå återkommer. Det famösa steget ut ur garderoben, med olika familjer som publik. Myndighetskontakter och interaktioner med kollegor. Det privata och egna ständigt närvarande, men i de allra flesta fall alltid villkorat, alltid försatt i förhandling med resten av samhället, aldrig okomplicerat. Kanske är det inget att förvånas över, för en rörelse vars initialer inte existerade för några decennier sedan.
En del av Sverige kan ses som en meditation över hur det personliga förhåller sig till samhället. Men som författaren själv skriver kan boken också ses som en kritik mot en alltför deterministisk syn på människans relation till sitt kulturarv. I slutänden har dessa nio personer sina högst personliga och ofta oförutsägbara historier, vilka är värdefulla i sig själva, och förtjänar att berättas – och läsas.
