Eva Lindholm har sett föreställningen Hon som jag såg i spegeln och menar att den liksom #metoo upproret använder sig av den individuella berättelsen för att lyfta det strukturella problemen med patriarkat och tystnadskultur.
Hon som jag såg i spegeln känns som en slags spin-off på Vi som bär världen från i våras, men här är det en kvinnas berättelse som lyfts fram istället för kollektivets. Karin Lycke är ensam på scenen och dekoren är så avskalad som den kan bli. Endast musiken bidrar till att flytta oss genom delar av Saras liv.
Den dubbla utsattheten som kvinna och mamma
Monologen om Saras första år som mamma är tuff. Den börjar på dansgolvet när hon faller handlöst för mannen med de vackra gröna ögonen. Som inte är som någon annan. Som hennes mamma inte accepterar. Sara är 17 år när hon blir gravid. Hon är betydligt äldre innan hon kan bryta den spiral av våld och förtryck som barnens pappa utsätter henne för.
Hon som jag såg i spegeln handlar om att bryta tystnaden, precis som i rörelsen #metoo, men också om att visa på de krav som ställs på en förälder av kvinnligt kön. Som mamma spelar det ingen roll att du är 17 år och ensam, föräldraansvaret är ditt. Om barnets andra förälder är frånvarande får du vara mer närvarande. Om den andra förälder plötsligt vill vara förälder får du vara tillmötesgående. Om den andra föräldern slår dig får du vända andra kinden till. Den heterosexuella föräldrarollen för en mamma inbegriper att uppmuntra och stötta pappan och hans relation till barnen oavsett andra omständigheter.
Styrkan i Hon som jag såg i spegeln är att den visar upp det dubbla i utsattheten och ensamheten. Normerna säger att barnen behöver sin pappa, han som slår mamma. Enda sättet att undvika att bli slagen är att undvika han som slår, men då har barnen ingen pappa.
En individuell berättelse som kräver eftertanke
Det vanskliga med att lyfta fram en berättelse på detta sätt är att den kan uppfattas som just, bara, en enskild persons historia. Vilket den ju är, men samtidigt skriver regissören Fia Adler Sandblad i programbladet att hon vill få oss att fundera. Bland annat på hur mycket unga kvinnor ska behöva bära och vad som krävs för att tjejer ska kunna göra bra prioriteringar? Vad behöver omgivningen bidra med? I vår individbaserade och prestationsinriktade samtid är dessa frågor ganska långt ner på prioriteringslistan. Men i takt med de alarmerande sjukskrivningstalen för kvinnor kanske de kan få gehör. Om vi inte är jämställda i grunden, om kvinnor inte känner och får grundläggande trygghet som individer och som föräldrar, oavsett eventuell medförälder, vad finns då att bygga på?
Hon som jag såg i spegeln är direkt drabbande men kräver samtidigt en del eftertanke för att man ska kunna se den något större bilden. Bilden som inte är den av en ung kvinna som träffar fel man, utan bilden av ojämställdhet. Hur olika kraven är som ställs på kvinnor och män i allmänhet, och föräldraskap i synnerhet.
