På lördagskvällen nås vi av rubriken att en ung man är skjuten i Rosengård i Malmö. Ännu vet vi ingenting om varför men jag har föreläsningen av Macarena de la Cerda från förorten mot våld färskt i minnet. Hon har föreläst på Allmändalen på Mångkulturellt centrum i Fittja, och berättat om organisationen som vill förstå mord och skottlossningar som något strukturellt, snarare än individuellt.

– Förorten mot våld startade i december 2016, efter att två bröder mördats i Rinkeby. Hundratals personer samlades efter mordet, som skedde på ett café i centrum medan människor satt och åt middag, berättar de la Cerda.

– Vi kunde inte vara passiva, vi kunde inte fortsätta se att ingen gör någonting kring den här våldsamma utvecklingen som vi lever.

Efter detta träffades de flera gånger och ordnade bland annat en tvådagars demonstration på Rinkeby torg, med berörda organisationer, barn och ungdomar från området.

– Det var en otrolig fin manifestation, med massa känslor, berättar De la Cerda. Föräldrar som grät och som kände sig övergivna men som ändå kunde hitta hopp bland de människor som träffades på demonstrationen.

Utifrån demonstrationen skrevs en kravlista, med alla de förslag och åsikter som kommit fram i samtal med människor.

– Det är som ett politisk program, förklarar De la Cerda. Kravlistan säger saker som egentligen borde vara självklara. Vi behöver jobb, vi behöver att våra skolor blir bättre så att våra barn kan gå ut med fullständiga betyg. Vi behöver åtgärder för att se till så att barn och ungdomar som hamnar i kriminalitet kan hoppa av. Vi behöver att samhället verkligen tar frågorna på allvar.

Kravlistan utvecklades, inte minst genom den konferens som Förorten mot våld anordnade med forskare, aktivister och boende i området. Frågor som demokrati, inflytande, jobb och rätten till bostad kom upp.

– Det som kom fram var magiskt. Vi ser att de människor som bor i våra områdena har svar på de frågorna som kan göra att vi kan förändra våra områden till det bättre. Men vi har en mur för vi har politiker som konstant kommer fram kring olika förslag kring förändring, men de här förslagen är ju bara repressiva.

– Vi har polisen, som har sin bild av situationen, som försämrar våra liv i våra områden, vi har media som konstant speglar en destruktiv bild av våra områdena. Sedan har vi politiker som kommer fram med så otroliga förslag att jag blir chockad, säger de la Cerda.

Rasprofilering och militariseringen av förorten var temat på föreläsningen innan Macarena de la Cerdas. Under det samtalet kom en stor oro upp kring risken att förorten militariserades, och kulturgeografen Irene Molina visade på hur förorten redan behandlas som en krigszon, där det inte går att lita på att ambulans eller räddningstjänst kommer när man ringer. Molina visade på hur retoriken där förorten beskrivs som en krigszon tydligt hänger samman med rasistisk polisrepression, och är oroad över utvecklingen.

För de la Cerda är det viktigt att tala om våldet i förorten, utan att för den saken skull köpa populistiska förslag om hårdare tag.

– Våldet har eskalerat, det är fler människor som dör i Sverige och i våra områden. Det är yngre människor som dör i Sverige och i våra områden. Jag är orolig för den utveckling som sker. Vi har yngre och yngre generationer som hamnar i kriminalitet och som säljer droger. Och det man kan ser 2017 är att läget är värre än tidigare år, säger hon.

– Det vi har velat göra under tiden som vi varit aktiva, är att visa på det strukturella våldet som finns i Sverige. Det pratas konstant om gängkriminalitet, om hur folk dödar varandra, politiker tävlar i repressiva åtgärder, vi har knarkskrämmor i Järva, vi har privata vaktbolag som går runt på kvällarna, men ingen pratar om det våldsamma samhälle vi lever i, kopplat till politiker som har makten och positionen att skapa en förändring.

Istället för rasister, poliser och politiker, som kopplar krisen till förorten i sig, menar Förorten mot våld att krisen är nationell och strukturell.

– En av de viktigaste punkterna som Förorten mot våld vill få igenom är ett erkännande från politikerna om att det här är en nationell kris. Att det inte är enstaka händelser som sker i vissa områden i storstäder, utan att det sker i hela landet, och att man ska se det som ett resultat av de socioekonomiska skillnader och den strukturella diskriminering som vi har i dagsläget och som vi har haft i väldigt många år.