Nabila Espainoly satt och grät när hon tog emot brevet från universitetet i Haifa som avvisade hennes ansökan. Den dagen fick hon ett råd av sin äldre syster som påverkade hennes framtid: ”När du gråter, gör det ensamt”. Systern uppmuntrade henne att att gå till universitet och kämpa för sina rättigheter som palestinier. Nabila Espainoly gjorde som systern sade, nöjde sig inte med ursäkter från universitet och kämpade mot regler då liksom nu, diskriminerade palestinierna, berättar Espainoly. I dag är hon utbildad socialarbetare och psykolog och en av de mest kända palestinska feministerna.

– Jag räknades redan vid min födsel 1955 som ”enemy of the state”, säger Nabila Espainoly, skrattar och berättar att familjen Espainoly är en känd katolsk, palestinsk familj i Nazareth, den största palestinska staden i Israel.

Nabila Espainoly har sedan 80-talet kämpat för barn och kvinnors rättigheter vid sidan om palestiniers rättigheter. I dag är hon en ledande medlem i arabisk-judiska vänstersocialistiska Hadash med flera parlamentsledamöter i knesset. Espainoly har dessutom varit med och etablerat Women in black i Haifa och knöt kontakt med rörelsen internationellt.

I flera decennier har Espainoly arbetat för fred tillsammans med judiska och arabiska fredsgrupper. 1989 startade hon pedagogiska centret Al-Tufula för barns hälsa och kvinnors rättigheter i Nazareth, en samarbetsorganisation till Kvinna till kvinna. Centret startade den första barnomsorgen för arabiska barn i staden och har genomfört många projekt för att utbilda kvinnor inom barnomsorg och med feministiska metoder stärka palestinska kvinnors roll och status i samhället.

– Vi var en grupp feminister och aktivister som jobbade på centret och utvecklades tillsammans genom vårt arbete och kamp. Det handlade om en organisk utveckling som skedde under processen. Vidare blev vi en del av kvinnorörelsen och aktivistnätverken inom Israel och knöt kontakter med andra feministiska rörelser i världen och inom regionen.

Krympande handlingsutrymmen

Men Nabila Espainoly menar, med erfarenhet från decennier av aktivism i bagaget, att utrymmet för människorättsförsvarare och kvinnorättsaktivister krymper generellt, i Israel men också i andra delar av världen.

– En backlash! Begränsningar tvingas på oss alla nu. När jag var yngre gick polisen till mina föräldrar och klagade över mina aktiviteter och varnade för att de skulle stoppa mig. Men kontrollen i dag har blivit hårdare. Vi palestinier hade internationellt stöd i vår kamp, men stödet minskar allt mer, dels på grund av den långvariga konflikten utan lösning i sikte, och dels på grund av minskat bistånd till våra aktiviteter. Handlingsutrymmet minskar till och med för palestinska parlamentariker. De kastas ut av majoriteten på en gång när de nämner ockupationen. Enligt en ny lag som heter Nakba-lagen, får en inte nämna eller väcka minnet av det som hände 1948.

Nakba, som betyder ”den stora katastrofen”, är palestiniernas benämning på 1948 års arab-israeliska krig, då över 700 000 palestinier flydde eller fördrevs från sina hem. I mars 2012 antog det israeliska parlamentet knesset Nakba-lagen, som innebär att lokala myndigheter eller statligt finansierade organisationer bötfälls om de högtidlighåller Nakba, enligt Kvinna till kvinna.

– En systematiskt förföljelse med avsikt att legitimera och normalisera ockupationen har satts i system av högerregeringen i Israel. Istället för att lösa konflikten och problemen, strävar staten efter att utöka kontrollen och avhumanisera palestinierna, påpekar Espainoly.

Espainoly nämner några av de 25 judiska och palestinska icke-statliga organisationer, så kallade NGO:er, som i dag är svartlistade enligt NGO-lagen som godkändes av knesset i juli 2016. Den israeliska staten begär att EU inte ska stödja dessa ideella organisationer, berättar hon.

Vad har hänt sedan 80- och 90-talet i Israel och hur beskriver du förändringarna som er kamp för palestinska kvinnors rättigheter medfört?

– Vi har nått stora framgångar. Vi har lyckats skapa en infrastruktur för kvinnofrågor när det gäller våld i hemmet, rätten till arbete, hälsofrågor. När vi började fanns inga kvinnojourer, ingen hjälplinje, att prata om sexuella rättigheter var tabu. Det fanns inte många förebilder som visade oss vägen. Ingen talade om våldtäkt inom äktenskap eller sexualundervisning för barn, det fanns inte! I dag finns många fler kvinnoorganisationer. Lesbiska palestinska kvinnor har sin organisering, aktivismen mot sexuellt våld mot kvinnor är stark.

Har allt detta arbete under decennier lett till minskat förtryck när det gäller palestinska kvinnor inom Israel?

– Även om vi har uppnåt en hel del kan vi ändå inte påstå att förtrycket i sin helhet har minskat. Högerregeringen och rasismen mot palestinier har skapat större och mer invecklade utmaningar. I takt med en större medvetenhet hos kvinnor har deras och samhällets krav blivit fler och allt mer djupgående. Däremot finns det fler organisationer och nätverk som arbetar för kvinnors rättigheter inom familjen, mot femicide (ungefär kvinnomord, en specifik brottsrubricering för könsrelaterade mord i allt fler länder, reds anm) och stora koalitioner är verksamma för att försvara mänskliga rättigheterna.

En av dessa utmaningar i dagens Israel handlar om palestinska kvinnors rätt till arbete och lika lön. Det reproduceras en myt, på falsk historisk grund, om att palestinska kvinnor inte vill jobba. Liknande stereotypiska påståenden ser vi även i Europa när det gäller muslimska kvinnor.

– Det påstås och omskrivs att palestinska kvinnor inte vill och inte behöver jobba. Så utmaningen för oss har blivit att visa hur falska dessa påståenden är. Historiskt har palestinska kvinnor alltid arbetat och delat försörjningen av sina familjer. Det handlar om en tid då samhällsstrukturen var annorlunda, palestinier var jordbrukare och oftast bodde i byar, vilka nu är förstörda och konfiskerade. Det är fortfarande kvinnor som gör större delen av byggjobbet när det kommer till att bygga familjernas hem, de hus som senare rivs ner av staten. Allt detta som sker under militarismen har påverkat kvinnors roll som arbetskraft. Genom att återberätta vår verkliga kvinnohistoria försöker vi att öka medvetenheten hos palestinska kvinnor.

Det finns sexism och könsförtryck inom den palestinska gruppen också, hur tacklar kvinnorättsaktivister det förtrycket inifrån?

– Med kolonialismen intensifieras förtrycket mot kvinnor, hon tvingas bära det ockuperade och kolonialiserade folkets heder och höga krav ställs på henne och hennes kropp. Men utveckling inom samhället sker inte linjärt. Kvinnors självbestämmande ökar och därmed även deras inflytande i samhället.

Espainoly utvecklar sitt resonemang genom att förklara olika former av förtryck mot palestinska kvinnor.

– Förtrycket är komplicerat och ryms i tre invecklade cirklar. Palestinska kvinnor förtrycks och diskrimineras för att hon är palestinier, för att hon är kvinna i ett militariserat samhälle tillsammans med alla andra kvinnor, och hon förtrycks samtidigt inom sin egen grupp av de konservativa krafter som vill skicka henne till köket och kontrollera hennes liv.

Femicide eller hedersmord

I staden Lydd pågår protester sedan tre palestinska kvinnor mördats där inom loppet av en vecka.

– En viktig fråga vi arbetar med är våldet mot kvinnor inom vårt palestinska samhälle. Kvinnor som mördas av män, betonar Nabila Espainoly .

Handlar det om hedersrelaterade mord?

– Vi använder inte begreppet hedersmord, eftersom det i sig rättfärdigar brottet. Vi har jobbat hårt och länge för att alla ska sluta kalla den typen av kvinnomord som begås av nära släktingar för hedersmord. Heder är något positivt och det finns ingen heder i mord. Vi kallar alla former av kvinnomord för femicide. Problemet är att den israeliska polisen struntar i femicide när det gäller palestinska kvinnor. Under 2016 mördades elva palestinska kvinnor och tio judiska kvinnor och några straffades. Inte en enda av de som mördade palestinska kvinnor gripits eller ställts inför rätta, medan samtliga av de tio fallen som gällde judiska kvinnor utretts av polisen och några gripits. Det är som att säga ”lika bra att palestinska kvinnor mördas, färre levande araber!”

Hungerstrejkande politiska fångar

Den 17 april inledde 1 500 palestinska politiska fångar i Israel (av 6 500) en hungerstrejk, som initierades av Fatah-ledaren Marwan Barghouti. Barghouti sitter fängslad, dömd till fem livstidsstraff, för sin roll i den andra intifada-rörelsen och för mord.
En solidaritetsrörelse har skapats i sociala medier med hashtaggen #SaltWaterChallenge. Men de flesta internationella medier är inte så högljudda om det som pågår. Beror detta delvis på att de politiska fångarna i Israel ses som extremister eller islamister, och kallas för terrorister av israeliska myndigheter? Hur ser du på hungerstrejken?

– Det finns flera sekulära från olika palestinska partier och organisationer bland de hungerstrejkande, från Fatah till kommunistpartiet. Några av dem skulle i dag väljas som palestiniers representanter om de var fria och det hölls ett fritt val. Men oavsett dessa politiska fångars åsikter, är de alla människor och har rätt till humana förhållanden i fängelset. De har rätt att genomgå en rättegång innan de fängslas. Att försvara de politiska fångarnas rättigheter har med ens övertygelse om mänskliga rättigheter att göra. Så alla de som påstår sig tro på de mänskliga rättigheterna ska stödja dessa politiska fångar i sina krav för bättre fängelsevillkor. Annars vore det dubbelmoral, det skulle betyda att en ska försvara enbart dem som en delar åsikt med.

Nabila Espainoly, som besökte Sverige på inbjudan av Kvinna till kvinna, för att delta i ett seminarium i Stockholm säger avslutningsvis:

– Det är mediernas och de internationella organisationernas uppgift och skyldighet att ställa Israels regering till svars. Hur kan Israel hävda att landet är regionens ”enda demokrati” medan de behandlar politiska fångar så inhumant?

Maja Raičević från Women’s Rights Centre i Montenegro och Nabila Espainoly deltog på ett seminarium den 5 maj på Svenska Institutet. Alexandra Pascalidou ledde debatten.