Miljöpartiets kongress är genomförd. Det blev många diskussioner om klimat, ensamkommande barns situation och grön ekonomi. En fråga som tyvärr inte fått stor medial uppmärksamhet men som ändå är principiellt viktig är att partiet nu också flyttat fram positionerna för att möjliggöra en politik för alla familjer.

Sedan länge har Miljöpartiet sett att Sveriges familjepolitik inte är anpassad efter verkligheten. Att vara en ”familj” i dag är inte likställt med att vara ”mamma, pappa, barn”. Stjärnfamiljerna är många och ser också mycket olika ut. Allt ifrån ensamföräldrar, bonusfamiljer till regnbågsfamiljer är numera en del av en verklighet som också samhällets regelverk måste fungera för.

Miljöpartiet har länge drivit på för att inrätta en tredelad föräldraförsäkring där en tredjedel vigs till vardera föräldern och en tredjedel kan överlåtas även till en annan person som står barnet nära. Regeringen har tillsatt en utredning om föräldraförsäkringen. Förslag om hur föräldraförsäkringen ska kunna anpassas för stjärnfamiljer väntas inom kort.

Föräldraskapspresumtionen ska bli könsneutral och Miljöpartiet vill också att regeringen ser över möjligheten för fler än två vårdnadshavare. Det är glädjande att även Socialdemokraterna öppnade upp för en översyn i samband med sin senaste kongress.

När vi tidigare under den här mandatperioden gav även ensamstående rätt till fertilitetsbehandling var det ett viktigt steg mot att möjliggöra för fler familjer att bildas. Samtidigt innebär det också ett symboliskt ställningstagande om att även en familj med en förälder är en fullvärdig familj i samhällets ögon. I det ljuset blir det också fullt självklart att Miljöpartiets kongress nu tagit ställning för att kärleksrelationer inte ska vara en förutsättning när människor vill få hjälp att bli föräldrar. Även föräldrapar som består av bästa vänner borde erbjudas möjlighet att få fertilitetsbehandling för att kunna bli föräldrar ihop. Samma gäller par som ensamma inte har möjlighet att få biologiska barn men som ihop med en vän eller ett vänpar skulle kunna det.

Visst finns det möjlighet för dessa familjer att få barn redan i dag. Genom att ljuga och framställa sig som ett par eller låta en person genomgå behandling ensam, kan även dessa människor få samhällets hjälp att skaffa barn. Ett annat alternativ är att åka utomlands och betala stora summor ur egen ficka. Det är dock ingen värdig ordning.

Om vi menar allvar med att vi välkomnar alla slags familjer oavsett om föräldrarna utgörs av ett heteropar som lovat varandra trohet livet ut i guds hus eller på ett helt annat sätt, borde vi behandla dem lika i samhällets alla områden. Ett samhälle som tycker att det är viktigt att människor ska få hjälp att skaffa barn borde alltså ge lika möjligheter oavsett om föräldrarna älskar varandra som vänner eller kärlekspar.

När jag under vår kongress kunde bära runt på mitt eget efterlängtade barn skar det i hjärtat i mötet med den som fortfarande längtar efter barn men ”bara” har en mycket god vän att försöka förverkliga den drömmen tillsammans med. Glädjande nog har jag nu mer än bara ett lamt ”lycka till” att säga i dessa möten. Nu kan jag också säga att det är en kamp som vi är många som för tillsammans.