Det är ett ämne som pockar på extra i dag. Det skapar en ilska som börjar ta fäste i kroppen. Dagen går. Jag hämtar på skolan och gör middag. Vi sätter oss till bords, jag och min lilla bio-familj. Vi äter tomatsoppa och jag känner en oändlig tacksamhet över vardag med min familj. Samtidigt finns ilskan inom mig. Att jag får vara med min familj men att regering och riksdag bestämt att andra familjer inte ska få dela sin vardag tillsammans. I juni 2016 fattade en majoritet av våra politiker beslut om tidsbegränsade uppehållstillstånd. Det innebär begränsade möjligheter till familjeåterförening. Andra politiker, debattörer och olika organisationer har lyft de orimliga och fruktansvärda konsekvenserna som detta för med sig. Men var är det kollektiva ursinnet?
Svenska feminister har alltid arbetat med barn- och familjepolitiska frågor som på många håll är högaktuella i världen i dag. Vi har kämpat för att slippa allt för många graviditeter och för att kunna överleva förlossningar. Vi har också kämpat för att kvinnor inte ska behöva göra något av det smärtsammaste som finns – att lämna ifrån sig sina barn. Vi har bland annat därför krävt tillgång till preventivmedel, föräldraförsäkring och rimliga löner. Vi har krävt att kvinnor ska vara myndiga, ha rätt till abort och vårdnad om sina egna barn. Och vi flyttar fram positioner genom att bredda synen på familj i hbtq-utbildningar. Vi kämpar för att kvinnor ska skyddas från partnervåld och att barn som bevittnar våld i hemmet ska ses som brottsoffer och slippa umgås med sin våldsamma pappa. Vi debatterar föräldraförsäkring, familjer på flykt och synen på skilsmässor.
Vi gör redan så mycket men tänk om vi kan debattera och organisera oss ännu mer för rätten för familjer att återförenas. Föräldrar tvingas att skiljas från sina barn. Jag orkar inte riktigt tänka tanken ut. Att leva med barnen i krig. Att sedan behöva lämna barnen i kriget och inte veta om man kommer att överleva, om man någonsin kommer få se dem igen. Och så det fantastiska med att några människor på livsfarliga och omöjliga vägar tar sig fram till Sverige. Men väl här innebär tillfälliga uppehållstillstånd hårdare regler om försörjningskrav och tillräckligt stort boende för att få återförenas med sin familj. För de flesta blir återförening en reell omöjlighet. Då tvingas ännu fler barn, kvinnor, familjer att försöka nå Europa på osäkra vägar. Ännu fler dör, utsätts för våld, bevittnar våld.
Och nu behöver jag skriva om de föräldrar som tvingas att skicka iväg sitt barn, bort från kriget. Men det tar emot. Jag tänker på svenska föräldrar som är oroliga när deras tonårsbarn är ute på nätterna i ett av världens tryggaste länder. Jag tänker på föräldrar som skjutsar tonåringar från träning för att de inte ska behöva ta sig hem i mörkret. Och de föräldrar som drar en suck av lättnad när barnet kommer hem från en Londonresa. Jag tänker på att mitt barn kommer vara ute själv i världen, och jag blir så orolig, så mycket hemskt kan hända. Och där någonstans fastnar jag.
Att behöva skicka iväg sitt barn på flykt blir för hemskt att tänka. Hur hanteras sådan oro? Man måste tänka att barnet kommer att överleva och att det finns hopp om att få ses igen. Och syskonen kommer att överleva, för tar sig ett barn till Sverige kan resten komma efter. Och det finns de som på ett mirakulöst sätt överlever flykten men en del får inte återse sin familj. Jag läser på Migrationsverkets hemsida att om barnet har beviljats ett tillfälligt uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande, kan föräldrar och syskon normalt inte återförenas med barnet i Sverige. Och jag läser i en artikel att om ett ensamkommande barn får svenskt medborgarskap går det inte heller att få återförenas som familj.
Var finns högljudda protester från konservativa aktivister och politiker som tycker att familjen är viktig? Att barn behöver skyddas? Var finns #föräldravrål? Och hur kan var och en av våra stadsråd leva med sig själva? Riksdagsledamöterna som röstade igenom detta? Hur kan de natta sina barn? Jag orkar inte med ilskan i kroppen längre och provar att ägna mig åt visualisering. Jag ser framför mig hur regeringen kallar till pressträff. De radar upp sig bredvid varandra. De ser beslutsamma ut. På en given signal faller alla ner på knä med böjt huvud. En röst läser att:
Vi har struntat i barnen. Vi har struntat i föräldrarna. Vi skiljde på folk och folk. Vi ångrar oss. Vi ska inte längre bidra till att barn skickas på flykt. Att barn dör, våldtas eller säljs till bordeller under sin flykt. Vi ska inte längre bidra till att familjer förblir splittrade. Vi ska rädda liv och familjer och göra allt vi kan för att säkerställa de mänskliga rättigheterna inklusive barnkonventionen. Vi nöjer oss inte med den utökade möjligheten för syriska familjer att ansöka om familjeåterförening som vi infört. Vi ska lyssna på och göra verklighet av konkreta förslag från politiker och organisationer om att underlätta familjeåterförening i Sverige och i EU.
God jul.
