Så länge Maria Fredriksson berättade om hur positiv adoption var fick hon föreläsa för adoptionsbyråer. Men så fort hon börjar kritisera adoptionssystemet reduceras hon till att vara ett argt och bittert avvikande exempel, hon representerar inte längre adopterades röst.
Jag sitter i tv-studion och lyssnar på de upprörda rösterna. Polariseringen är total, positionerna låsta och jag undrar vad syftet egentligen är med hela tillställningen. Ingen verkar vara där för att tala med varandra. Alla talar till varandra eller snarare mot varandra. Året är 2002 och Socialstyrelsen har just släppt en omfattande rapport som visar att adopterade löper betydligt högre risk än genomsnittet att drabbas av psykisk ohälsa. Enligt rapporten har var tionde adopterad kvinna försökt begå självmord, vilket är nästan sex gånger vanligare än bland icke-adopterade kvinnor. En känd koreaadopterad journalist är inbjuden för att enligt sedvanlig tv-debattstradition gå i polemik med två adopterade män om denna nya studie.
Själv har jag sedan en tid tillbaka medverkat på en adoptionsbyrås föräldrakurser för blivande adoptanter dit adopterade regelbundet bjuds in som huvudattraktion och presenteras som ”experter”. Det är en angenäm upplevelse att mötas av sådant varmt intresse. En dag får vi en förfrågan om vi vill agera publik i en tv-debatt som ska handla om adoption. Producenterna har vänt sig till adoptionsbyrån för att rekrytera adopterade till publiken. Det går rykten om att adopterade ska utmålas som svaga varför det är viktigt att vi går dit för att visa att upp en positiv bild av adoption – vilket vi gör – ivrigt påhejade av adoptionsbyrån.
De två männen i tv-studion verkar ensamma om sin kritik. De ger intryck av att vara arga, och deras ilska står i stark kontrast till den koreaadopterade journalistens lugn. Jag hänger inte riktigt med i alla resonemang då jag varken är insatt i rapporten som diskuteras eller bekant med terminologin som används. Journalisten ger ett lugnt och samlat intryck. Hon är välformulerad och lyckad. Det är så jag också vill uppfattas. Jag vill inte förknippas med de två männen och allt prat om neokolonialism, kulturimperialism, handel, korruption, rotlöshet och rasism. Jag vill inte betraktas som ett gnälligt offer med lyxproblem. Bara för att några få mår dåligt behöver de väl inte smeta ner alla oss andra med sina privata problem?
Lamporna släcks. Jag tar mod till mig och tackar journalisten för att ha fört min talan, men när jag lämnar studion känner jag ett obehag i magtrakten. Jag berättar för familj och vänner och får beröm för att ha stått upp för mig själv. De två männen beskrivs som instabila, misslyckade och bittra, som beklagansvärda avvikelser från vad som ändå måste få anses normala adoptioner. Journalistens berättelse, däremot, ses som ett representativt exempel av hur adoption faktiskt fungerar i de flesta fall. I min iver att ta avstånd från männen upprepar jag beskrivningarna.
Tiden går och jag fortsätter att vara en lycklig och lyckad adopterad som generöst delar med mig av mitt liv på adoptionsbyråns arrangemang. Jag bagatelliserar och raljerar och är snarare ståuppare än folkbildare. Alla mindre attraktiva aspekter av adoption tonas ner och jag avfärdar frågor om rasism, rotlöshet och utanförskap med hänvisning till att det handlar om enskilda individers förmåga att hantera detta. Minsta antydan om att jag skulle vara en instabil, svag adopterad viftar jag bort.
Dock har något börjat växa inom mig. Det är samma frågor som ställs varje gång. Jag känner igen dem från min uppväxt. Varje nytt möte innebär samma frågor. En tanke föds om att det inte är frågorna som är underliga. På adoptionsbyråns informationskvällar börjar mina tidigare så lättvindigt levererade svar stocka sig i halsen. En inre röst börjar stämma in i frågorna jag får och mina svar börjar snarare likna ekon. När svaren så småningom övergår till uppmaningar avtackas jag med hänvisning till att jag börjar bli för gammal. Adoptionsbyråns förklaring kastar mer skuggor än ljus. Hur kan man bli för gammal för att vara vuxen?
Mer tid går. En brådska sänker sig över mig och landet jag betraktat som en oönskad skugga jag velat skaka av mig framstår som något jag måste se. Sociala medier gör det lätt att skaffa information och jag beger mig tillbaka bort. Under en hektisk och hårt regisserad vecka får femton koreanskadopterade en närmast parodisk och ytlig inblick i den koreanska kulturen. Dans, mat och teater varvas med barnhemsbesök och dittills okända dokument. Det hela arrangeras av den koreanska adoptivbyrån som handlade våra adoptioner. De koreanska studenterna som guidar oss tror att vi är koreanska expats; det visar sig att de inte har en aning om att deras land systematiskt adopterat bort över tvåhundra tusen barn under de senaste femtio åren.
Jag åker hem med tre nya födelsedagar och en papperslapp jag borde ha fått fyrtiotvå år tidigare. Dessa sex dagar förändrar allt. De sätter ord på en känsla jag inser att jag burit på sedan barnsben men aldrig fått ge uttryck för. Pusselbitarna faller på plats. Jag inser att adoptionsbyråerna kamouflerar en kommersialiserad verksamhet som bistånd. Adoption tjänar som neokolonialismens och den vita feminismens verktyg. Självklart hade jag inte blivit för gammal för att vara vuxen, som adoptionsbyrån ville göra gällande; jag hade upphört med att fungera som ett affischbarn för adoptionsindustrin.
Känslan av att ha att ha ägnat mig åt falsk marknadsföring blir överväldigande. Jag förstår att språket jag talat aldrig var mitt eget. Varför blev jag sufflerad av människor som antingen saknade min erfarenhet eller som lärt sig orden på samma sätt som jag?
När jag åter börjar dela min berättelse byts det varma intresset mot kall vantro. De berättelser som setts som sanna bemöts nu med skepsis. De betraktas som avvikande utan allmängiltigt värde och jag anklagas för illvilja. Några avfärdar mig som bitter och instabil, andra kräver mig på statistik. Jag argumenterar med mitt yngre jag och inser att jag blivit de två männen i tv-studion. För motståndet jag kände gentemot dem då, är det jag själv får smaka på nu.
I dag har jag gett upp diskussionsforumen. Alla argument har stötts och blötts. Det står klart att det bara finns ett accepterat sätt att prata om adoption. Du får kritisera din egen adoption, men adoption som företeelse måste få vara god. Den goda viljan väger tyngre än de negativa konsekvenserna. Strukturell adoptionskritik måste göras i direkt anknytning till psykisk ohälsa, rotlöshet och annat som kan härledas till den enskilda, vilket tar udden ur en kritik som bör förstås som politisk snarare än privat.
Dock är det begripligt att adoptionskritik ignoreras och tystas ner. Adoption var tänkt att utmana normer och göra Sverige mer solidariskt och färgglatt. Adoption skulle vara progressiv feminism och antirasism. Ingen vill höra att Moder Svea köpt sina barn eller brustit i sitt föräldraskap. Samtidigt handlar adoption om det mest privata. Det handlar om familjebildning och familjeband, därför måste adoption få vara en framgångssaga. Därför måste kritik ignoreras, avfärdas och tystas. Jag finner mig fortfarande bli sufflerad och lika mycket som jag förstår varför, lika ledsen blir jag över att bli så misstrodd.
Ända sedan jag som femåring tog mitt första steg utanför hemmets sfär och delat med mig av min adoptionsberättelse har det varit för att hjälpa. Genom decennierna har jag berättat om det mest privata av ren omsorg. Min berättelse har förvisso bytt skepnad och formuleras med andra ord, men är inte mindre sann och min omsorg är den samma. Jag begär inte att alla ska hålla med mig eller ens förstå mig. Jag begär bara samma respekt jag mötte när min berättelse lät annorlunda. Om ni kunde tro mig då borde ni kunna tro mig nu.
