”De förändrade egentligen ingenting, biblioteken alltså. Vi som var där var alltid outsiders; nördar, psykiskt sjuka, eller blattegubbar som läste om länder som resten av Sverige inte brydde sig om. Men biblioteken plåstrade om oss lite, de gav oss rymdens oändlighet när vi allt som oftast inte ens hade bänkar”, skriver Felicia Mulinari i en krönika som lovsjunger folkbiblioteken och försiktigt glädjer sig över den nya kulturbudgeten.
Jag kände mig alltid ensam på sommarloven. I Lund drog alla som kunde till sina sommarställen, och månaderna av frihet var långa och kvava för oss som var kvar i stan. Men på biblioteket fanns det luft och rymd. Där, bland pensionärer, psykiskt sjuka och latinamerikaner som drack påtår efter påtår i fiket, hittade jag och andra ensamma hem.
Några av oss var där för böckernas skull, men jag tror att de flesta av oss mest av en slump hittade böckerna i tristessen, vi var på biblioteken för att de gav oss en plats inomhus där det var okej att sitta själv och göra ingenting utan att behöva betala för det.
När jag var liten fanns det få sådana platser. Nu finns det ännu färre. Nyliberalismen driver ett krig mot gemenskap. Det finns inte plats för sociala mötesplatser i en stad där dess medborgare är kunder och konsumenter. Minsta lilla bänk på centralstationen är hotfull för den ideologi som ser varje fritt samtal och bekväm rumpa som konkurrerande med kapitalets profitjakt.
Men biblioteken finns fortfarande kvar. I folkbiblioteken samsas fritidsgården och sjukvården, skolan och sfi. Som en sista ryggrad av den offentliga sektor vi inte minns men har hört om i sagorna, erbjuder folkbiblioteken fortfarande rymd: litteraturens rymd, och den materiella rymden, två saker som hänger ihop, som Virginia Woolf lärde oss i Ett eget rum. Vi behöver plats för att tänka, läsa, eller bara få vara och känna oss ensamma utan att skämmas.
Självklart borde biblioteken inte behöva vara platsen för alla gemenskaper. Men jag delar inte Lisa Magnussons analys om att ”möten mellan människor försvårar möten mellan människor och böcker”. Biblioteket borde inte behöva spela den roll det gör, men tills vi har en revolutionerade upprustning i bostadsbyggande, skolpolitik och sjukvård så måste det göra det. Detta sliter på bibliotekarier, som får en stressig arbetsmiljö när de tvingas ta hand om hela samhällets sociala problem och som vanligt svarar allehanda nyliberaler med väktare och repression som lösning. Magnusson jämför rasister med stökiga ungdomar, och kommer fram till att alla inte har en plats på biblioteken. Men rasism kan omöjligen samexistera med pluralistisk gemenskap, medan ungdomar har alla förutsättningar för det, om det finns pengar till vuxna som kan lyssna på dem.
Självklart borde det finnas en bostadspolitik som erbjuder hem och plats till alla. Och att kulturbudgeten satsar på biblioteken är en liten grej, i ett land som stänger gränser, utvisar barn och nedmonterar sjukvården. Men jag tror att erfarenheten av gemenskap kan skapa solidaritet och behov av ännu mer gemenskap.
Därför glädjer det mig att den nya kulturbudgeten satsar på folkbiblioteken. Det är ett litet plåster på de sår av sociala orättvisor och rasism som Sverige i dag är, men det är ändå ett plåster, ett vackert plåster.
I Lund stod tiden stilla på somrarna, när alla som hade en sommarstuga drog från staden. Det var ensamt att vara blattebarn i en vit stad, men biblioteken fanns alltid där för att trösta mig. Gabriel García Márquez, Isabel Allende, Jorge Amado, påminde med sin magiska realism om att jag inte bara var någon som var ickevit, utan också någon som härstammade från de mest storartade berättelser. Harry potter gav alla nittiotalsnördar magi nog att orka med vardagens utanförskap.
