Jag hade kunnat skriva om hur Look visar på relationen mellan språk och våld, med en smärtsam exakthet som jag ibland bara tror att poesi kan göra. Jag hade kunnat skriva att Solmaz Sharif följer en postkolonial estetisk tradition av att synliggöra makt (i språket, kategoriseringen, självklarheterna), en tradition som är akut i dag i det Sverige som fortfarande vägrar erkänna vare sig rasismen eller imperialismen.

Hur en bok om ett våldsamt krig inte får mig att tänka, ”ja men Sverige är ju åtminstone bättre än USA”, utan istället tvärtom, fyller mig med en rastlös vrede över den vapenexport och den flyktingpolitik som är en del av det gemensamma krigets till synes objektiva ordbok.

Men det är inte det jag vill skriva om efter att ha läst Look, det är inte exaktheten och precisionen i språket, som förvisso utmärker boken, som gör att jag håller den nära mitt hjärta hela sommaren. Det är sinnligheten, kärleken och däri hoppet som gör Look till en unik poetisk upplevelse, och inte bara ett storartat konceptuellt konstverk.

Jag läser de censurerade kärleksbreven till Guantanamo, om och om igen, gråter, skrattar, som om det var mina internskämt som anades mellan raderna. Fyllda till bredden med banalitet och desperation, svarar breven på frågan hur människor överlever kriget och rasismen – och på samma gång ändå inte gör det. De vita mellanrummen i dikterna gör en inte bara medveten om språket som system, i sann postmodern tradition, utan är också en rörelse mot språket som en slags hoppfullhet eller vilja; att ett ord kan vara så viktigt att det behöver strykas över innebär också att även de till synes maktlösa orden, de som inte innehar institutioner och våld, kan ha en viss makt eller åtminstone en betydelse.

På samma sätt fungerar Sharifs punktlistor, jag fastnar för en dikt med exempel på vad som gör ”honom” rörd, en del av en rad dikter där Sharif återskapar sin farbror Amoo som dog i kriget mellan Iran och Irak, och skriver flera dikter till och om honom. Punktlistan hade kunnat vara en distanserad rörelse, men den är istället desperat, ett verkligt försök att komma nära. De många små vackra, liksom viskande raderna får mig också att komma nära, inte bara honom utan hela mänskligheten. Och dikten fortsätter som en öppnande rörelse från krigets brutalitet:

Look är ett ord taget från den militära ordboken, en ordbok som Sharif översätter genom ett kollage av fackspråk, berättelser, Dictionary of military, listor, och poesi. Maktens språk markeras ofta genom stora bokstäver, men alla ord som används är olika delar av krigets språk. Det blir som ett kraftfullt svar på det militära språket, eller det gör det militära språkets betydelse sann, och på så sätt kan våldet inte längre gömma sig i vår vana till distans, utan blir levande. Sharif skriver in livet i krigets ordbok, med allt vad det innebär: plommon och kärlek, och den rasism som tar plommon och kärlek från människor. Skriv en död som ett liv och du förstår hur mycket som förloras.

Som ofta när rasismen skrivs fram är utrymme centralt för diktsamlingen. Men inte bara exilens utrymme, som ibland när det skrivs av en ny generation, kan placera kriget som något dåvarande. I denna diktsamling finns plats, och platsen distanserade lagar, överallt, precis som att kriget pågår överallt. Att komma nära blir inte enbart att komma nära historien, utan lika mycket en längtan efter att komma nära det nu som rasismen och kriget fråntar en.

Denna längtan, denna brinnande längtan, gör Look till en poesibok som är vacker, men inte sval och som lyckas med något av det svåraste av allt i den politiska poesin – att skriva fram språket som ett maktsystem, men – trots det – skriva dikt, för dikt är mänsklighet och något vi behöver när vi känner oss som minst som människor.

Här finns inte många ord om kollektiv kamp, men här finns ett tydligt oss, som överlever, mot alla odds och i den hemligheten ett löfte, om att till och med imperialismen och rasismen är möjlig att överskrida.