Europa måste axla ansvaret för vårt eget öde, sa Tysklands förbundskansler Angela Merkel i helgen. Vi kan inte längre lita på USA. Det är lätt att hålla med. Att Amerikas förenta stater haft ledartröjan på sig i sju decennier har inte uteslutande varit gynnsamt för demokrati och mänskliga rättigheter. Visst har USA räddat friheten på vår kontinent två gånger under 1900-talet. Men den amerikanska imperialismen har också skördat många offer runt om i världen.

Nu – och det insåg de något så när klarsynta redan efter Donald Trumps valseger – är de historiskt så starka och betydelsefulla transatlantiska banden på bristningsgränsen.

Trump har ingenting till övers för demokrati och mänskliga rättigheter. Han är motståndare till det europeiska fredsprojektet, till internationella samarbeten överlag och utgör – med sin politiska inställning, sin infantilitet och impulsivitet – ett akut hot mot världsfreden. Om Barack Obama fick Nobels fredspris redan innan han hunnit uträtta något är det inte mer än rimligt att Donald Trump får ett ofredspris redan nu. Vi har anledning att vara oroliga. Men framför allt måste vi mobilisera och frigöra oss från USA:s grepp.

Där instämmer jag alltså med Merkel.
Men jag är inte alls säker på att Europas ledare med Merkel i spetsen förstår vad som krävs.
När EU-bossarna nu pratar enighet och globalt ledarskap kan man mellan raderna utläsa att EU ska bygga upp egen försvarskapacitet, att EU ska tillämpa ett mer ”transaktionellt” förhållningssätt i utrikespolitiken: tjänster mot gentjänster, flyktingavtal med diktaturer et cetera.

Om Europas ledare menar allvar med att utgöra en motvikt mot Donald Trumps USA är det självfallet en helt motsatt politik som krävs: en tydlig röst för mänskliga rättigheter och demokrati, en kraftfull politik för fred och nedrustning.

Flyktingavtal som det med Turkiet (som enligt planerna ska slutas med ännu fler auktoritära regimer, svaga regeringar eller rentav diktaturer) måste omedelbart skrotas. Planerna på EU-försvar måste ersättas med massiva förebyggande insatser i områden som är eller riskerar att bli konflikthärdar. Och, inte minst, för att EU ska vara en trovärdig aktör för mänskliga rättigheter får det inte finnas några tvivel om EU-ländernas respekt för dessa rättigheter på hemmaplan.

Så är det inte i dag.

I Polen, Ungern och Slovakien utmanas demokratin, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna av dessa EU-länders egna regeringar. I många medlemsstater respekteras inte kvinnors rätt till sina egna kroppar. Över i stort sett hela EU lever Europas största minoritet, romerna, utan tillgång till de mest grundläggande rättigheter.

Ska EU på allvar bli en global röst för mänskliga rättigheter måste vi först städa framför egen dörr.
Och även om jag verkligen hoppas att det europeiska freds- och demokratiprojektet fullt ut ska kunna ta steget från retorik till verklighet är jag inte särskilt hoppfull om våra nuvarande politiska ledares vilja och förmåga att uppnå det målet.
Europa behöver nytt politiskt ledarskap. Den feministiska rörelsen som sätter mänskliga rättigheter för alla först behöver stärkas.