”Situationen är avskyvärd, och europeiska ledare är medbrottslingar.” Så beskriver Läkare utan gränser situationen för migranter i Libyen i sin senaste rapport och menar att EU ger näring till en verksamhet som bygger på omänskligt lidande med systematiska våldtäkter och tortyr och där det förekommer våld mot gravida kvinnor. Christin Sandberg rapporterar från Italien.
Samtidigt som Läkare utan gränser rapporterar om helvetet för flyktingarna som befinner sig i Libyen, kallar Frankrikes president Emmanuel Macron till toppmöte i Paris. Målet för den nya presidenten är att nå enighet kring ett stopp för flyktingarna i Libyen, som tänker ta sig till Europa, redan i Afrika. Men pengarna som både EU och Italien skickat till den libyska kustbevakningen har redan stoppat många från att fly våld och slaveri.
På mindre än två månader har antalet flyktingar som anländer över Medelhavet via Libyen till Italien minskat avsevärt. Enligt uppgifter från italienska inrikesministeriet kom 511 personer under perioden 15 till 24 augusti. Motsvarande siffra 2016 var 3 820 personer.
Det innebär att många unga afrikaner har stoppats och sitter fast i läger eller i fängelse. Andra befinner sig i slaveri eller utsätts för annan omänsklig behandling. Totalt lär runt 700 000 unga afrikanska flyktingar befinna sig i Libyen – ett land som saknar rättsstat. De som ännu har möjlighet att röra sig fritt rapporteras ta sig österut mot Tunisien och Algeriet, dit smugglarna har flyttat. Antalet resor från Marocko och Algeriet över Medelhavet har gått upp med flera hundra procent de senaste veckorna och rutten via Turkiet och Grekland har återupptagits.
Flytta asylprövningen
Den sista veckan i augusti kallade alltså Macron några av sina europeiska kolleger till Paris för att diskutera hur EU drastiskt ska kunna minska antalet flyktingar och migranter som söker sig över Medelhavet till Europa, främst via Libyen. Till mötet hade han bland annat bjudit in Angela Merkel, Italiens premiärminister Paolo Gentiloni och ledarna för Niger och Tchad.
Under mötet lyckades Macron få stöd för sitt förslag att flytta asylprövningen till flyktinglägren i Afrika, framför allt i Libyen, Niger och Tchad. Det innebär att EU tar ytterligare ett stort kliv, inte bara mot att stänga sina gränser utan mot att flytta den så kallade migrationskrisen bortom synhåll.
Att människor rör sig över gränserna är ett normaltillstånd i världen. De flesta medborgare i Europa kan resa fritt världen över och brukar då kalla sig resenärer. Detta medan de flesta födda i ett afrikanskt land har extremt begränsad tillgång till möjligheten att röra sig fritt över nationsgränserna. Det enda sättet för dem är oftast att illegalt ta sig från land till land.
De flesta som flyr krig och konflikter stannar i grannländerna. En del reser längre i jakten på arbete. Några få procent rör sig mot Europa. Krisen har handlat om att i stort sett alla flyktingar har anlänt till några få geografiska plaster, vilket tidigare var till Grekland via Turkiet och det senaste året nästan uteslutande till Italien.
Vill inte återvända
Vittnesmål har under det senaste året visat på en ny trend, nämligen att många unga afrikaner som reser norrut mot Algeriet och Libyen med hopp om att skapa sig en bättre framtid där inte har för avsikt att ta sig vidare till Europa. Ändå tvingas många ombord på båtarna och körs rakt ut i havet. När de väl befinner sig i säkerhet i Europa vill de absolut inte återvända till det laglösa Libyen.
Feministiskt perspektiv har talat med flera personer som i dag befinner sig i ett mottagningscentrum i centrala Italien. Såhär berättar några av dem:
Khaled, 18 år från Kamerun
”När jag kom till Libyen tillfångatogs jag direkt och fördes till ett fängelse. Fängelsevakterna krävde pengar, vilket jag inte hade, för att släppa mig. De bad mig ringa släktingar, och eftersom jag inte har några föräldrar kontaktade jag en farbror, men han kunde inte hjälpa mig. En natt efter att de förstod att jag inte skulle kunna betala väcktes jag och fördes, tillsammans med några andra killar, till ett rum. Där våldtog först fängelsechefen och sedan vakterna mig och de andra killarna.”
Rachid, 25 år från Mali
”Min bror hade jobbat i Libyen i flera år och ringde hem och bad mig komma för att arbeta med honom. När jag kom dit visade det sig att han hade arbetat under usla förhållanden för en markägande arab under flera år utan att någonsin få lön. Efter att vi arbetat tillsammans under ett år frågade han ägaren om han kunde få betalt så att han skulle kunna återvända hem och erbjöd samtidigt att jag skulle ta över efter honom. Samma natt misshandlades min bror svårt och fördes bort. Sedan dess har jag inte sett eller hört något ifrån honom. Jag vet inte om han fortfarande lever. Jag fortsatte arbeta utan att få betalt tills ägaren en dag förde mig till stranden och under pistolhot tvingade han mig ombord på en båt. Jag visste inte ens vad det var för hav eller vad som fanns på andra sidan.”
Muhammed, 27 år från Elfenbenskusten
”När jag kom till Libyen tillfångatogs jag direkt. Jag fördes till ett fängelse, där jag hölls inlåst under månader. Vi misshandlades dagligen. Plötsligt, en dag kom en okänd man och löste ut mig. Han tog med mig hem till sig och där fick jag mat och husrum mot att jobba. Jag fick aldrig betalt. En natt kom okända män in i huset och frågade efter mannen, som hämtat mig från fängelset, men jag visste inte var han var. Då fick jag ett slag i sidan med ett vapen. Jag svimmade och när jag vaknade upptäckte jag att de hade vridit sönder mitt ben.”
En gråzon
”Det är ett brott mot internationell rätt att avvisa en flykting som riskerar att utsättas för våld vid ett återvändande”, sade Loretta Bondi på organisationen Be free i Rom till Feministiskt perspektiv tidigare i år. Hon fick då medhåll av Flavio Di Giacomo, talesperson för den Internationella flyktingorganisationen IOM, Rom. Han menar att de migranter som passerar Libyen hamnar i en gråzon enligt internationell rätt. De som påbörjar sin migrantresa från hemlandet som ekonomiska flyktingar utan rätt till internationellt skydd, men sedan drabbas av våldet i Libyen hamnar i kläm ur ett rättsligt perspektiv. Nu har EU alltså gått ännu längre och stoppar aktivt människor från att ta sig till Europa för att söka asyl, det vill säga internationellt skydd.
Flera människorättsorganisationer anklagar EU för att, i skrivande stund, begå människorättsbrott genom att skicka tillbaka barn och unga killar och tjejer från bland annat Eritrea, Gambia och Nigeria i händerna på milismän, smugglare och andra kriminella i Libyen. Lägg därtill att EU aktivt hindrar många från att kunna lämna våld och slaveri, bland annat genom stora EU-bidrag till den libyska kustbevakningen.
Att Libyen-avtalet har stoppat flyktingar från att lämna Libyen innebär dock inte att flyktingströmmen avtar. Den tar bara nya vägar, precis som rapporterna visar i Turkiet, Marocko och Algeriet.
– Istället för att lägga ofantliga resurser, både ekonomiska och organisatoriska, på att stoppa människor från att ta sig till Europa borde EU förstå att det är hög tid att konstruera en ny framtid. Det menar den italienska författaren Igiaba Scego med rötter i Somalia.
Hon säger att EU måste sluta agera som att flyktingar och migranter är ett akut tema, eftersom det handlar om en konstant del av befolkningen, vars situation måste hanteras därefter. Det måste på allvar avsättas resurser till integration, vilket skulle göra Europa till en bättre plats för alla. Viktigast av allt är att alla människor, inklusive flyktingar och människor med rötter i andra länder, har lika rättigheter.
Igiaba Scegos bidrag är att ständigt, i böcker och texter, påminna oss om Europas – i hennes fall främst Italiens – koloniala historia. Då och då gör sig även en röst hörd som påpekar de stadigvarande ekonomiska intressena Europa besitter på den afrikanska kontinenten.
*Khaled, Rachid och Muhammed heter egentligen något annat.”
