I februari 2017 kom EU-länderna överens om att försöka stoppa människor på flykt som kommer till Europa via Medelhavet. Syftet med Maltadeklarationen, som antogs den 3 februari, är att ta kontroll över EU:s yttre gränser, och antalet migranter som anländer, för att på så vis avsevärt minska antalet som når Europa, framför allt Italien.

I praktiken innebär Maltadeklarationen bland annat att EU ska ge 200 miljoner euro till premiärminister Fayez al Sarrajs FN-stödda regering i Tripoli, en av två existerande regeringar i Libyen. Pengarna ska i första hand gå till den libyska kustbevakningen för att förhindra människor på flykt från att ta sig till Europa samt till att stoppa migranter vid de södra landsgränserna.

– Det är ett brott mot internationell rätt att avvisa en flykting som riskerar att utsättas för våld vid ett återvändande, säger Loretta Bondi på organisationen Be Free i Rom.

Hon menar att det är högst oroväckande att stoppa människor från att lämna Libyen utifrån all information som finns om det kaos som råder i landet och hur illa de som befinner sig på flykt behandlas. Flertalet studier, bland annat av Be Free, visar att migranterna utnyttjas för arbete under slavliknande förhållanden och löper stor risk att falla offer för människohandel.

Även Flavio Di Giacomo, talesperson för den Internationella organisationen för migration (IOM) i Rom, menar att det finns en gråzon i internationell rätt, även om IOM i princip stödjer Maltadeklarationen.

– Många av dem som tar sig till Libyen från andra delar av Afrika gör det för att leta arbete och är inte flyktingar enligt internationell rätt och har därför inte rätt till internationellt skydd. De är så kallade ekonomiska migranter. Men även om de lämnade hemlandet på grund av ekonomisk nöd, så blir de utsatta för våld eller riskerar våld i Libyen och tvingas fly därifrån, varför många tar sin tillflykt till Europa. I praktiken blir därför skillnaden mellan ekonomiska migranter och flyktingar med rätt till skydd mycket luddig, säger Di Giacomo.

Loretta Bondi från organisationen Be Free i Rom.

Ett land, två regeringar

Störst tvivel hyser IOM dock inför att det faktiskt inte finns någon egentlig motpart i Libyen för EU att förhandla och komma överens med. Sedan Muammar Gaddafis diktatur störtades år 2011 råder politiskt kaos. Landet styrs av två regeringar och en lång rad milisgrupper som var och en kontrollerar en bit av territoriet och delar av gränserna. Vem som ska kunna leverera det som EU och Libyen har kommit överens om är svårt att se.

Sammantaget utgör den allvarliga situationen i landet en lättarbetad jordmån för att rekrytera smugglare. Smugglarna, menar Di Giacomo, utnyttjar våldet och den risk migranterna löper att utsättas för både grovt våld och att bli dödade, för att rekrytera killar och tjejer till att stiga ombord på båtarna och ge sig ut på Medelhavet. Många har, enligt honom, inte haft för avsikt att resa vidare till Europa utan sökt sig till Libyen, som historiskt varit en plats dit man reser för att leta arbete.

Antalet personer som har försökt ta sig över Medelhavet under den annars lugna vinterperioden oktober till januari har varit ovanligt högt.

– Förutom att situationen i Libyen har förvärrats och är farligare än någonsin, så är det troligt att det avtal som förhandlats fram mellan EU och Libyen också spelar roll, eftersom risken att vägen stryps är överhängande, vilket får fler att skynda sig att komma iväg, säger Di Giacomo.

”Det är bra att EU enats om insatser som ska bryta människosmugglingen och rädda liv på Medelhavet”, sade statsminister Stefan Löfven i samband med att han företrädde Sverige vid det informella EU-toppmötet på Malta.

Flavio Di Giacomo, talesperson för den Internationella organisationen för migration (IOM) i Rom.

När jag frågar Flavio Di Giacomo på vilket sätt samarbetsavtalet med Libyen skulle kunna bidra till att bekämpa människosmuggling, säger han sig inte känna till avtalets innehåll.

Han säger dock att IOM annars är positiva till att Libyen backas upp för att rädda liv vid kusten. Förra året omkom rekordmånga, över 5 000 personer, när de försökte ta sig över Medelhavet. Mellan 300 000 och 700 000 människor på flykt beräknas befinna sig i landet i dag, varav åtskilliga blir offer för tortyr, våld och överfall.

– Men det räcker inte att rädda migranter ur Medelhavet om de efter det inte har en säker plats att uppehålla sig på i Libyen. Det måste finnas platser som erbjuder skydd, annars riskerar de, inklusive unga, kvinnor och barn, att återigen bli offer för våld och tortyr säger Di Giacomo.

EU:s gränsbevakningsorgan Frontex visar i en intern rapport att det politiska och humanitära läget i Libyen förvärras. Flera av landets milisgrupper kontrollerar olika flyktingläger och tros även tjäna pengar på att smuggla migranter.

Säkerhetsargumentet

Bianca Pomeranzi, feministisk biståndsexpert som fram till 2016 satt i FN:s kommitté för att övervaka efterlevnaden av kvinnokonventionen (CEDAW), kommenterar EU:s pågående flyktingpolitik såhär:

– För Italien och Europa gäller i dag endast säkerhetsargumentet, vilket säkerligen innebär en stor risk för brott mot internationell rätt.

Hon menar att det är tydligt att Europa försöker skjuta ifrån sig de utmaningar som flyktingsituationen i världen innebär och lägga över problemen på andra länder och regeringar utanför Europa.

– Personligen är jag, som feminist, emot att Europa bygger murar, eftersom jag tror att de kommer att drabba framför allt migrantkvinnor, som redan i dag är osynliggjorda. Det sker så mycket ”fult spel” bakom kulisserna när det gäller migrationsströmmarna, bland annat finns en efterfrågan på arbetskraft, och där styr inte kvinnorna, säger hon och tillägger att hon är oroad för framtiden.

Flavio di Giacomo från IOM håller med om att EU med detta fokus på säkerhetspolitik söker enkla och snabba lösningar på en situation som är konstant.

– Vi kommer alltid ha människor på flykt, så EU borde istället satsa på mer långsiktiga lösningar, såsom möjligheten att öppna upp legala vägar till Europa, generös anhöriginvandring och omfördelning av flyktingmottagandet inom EU, säger han.