För att visionen om ett mer jämlikt, demokratiskt, feministiskt och solidariskt Europa ska bli verklighet måste EU förändras i grunden, skriver Malin Björk (V). Hon utmanar bilden av att det inte finns något alternativ till rådande ordning och skriver att de progressiva krafterna måste ha en plan B.
Samtidigt som flera svenska städer fylldes av #metoo-demonstrationer i helgen befann jag mig i Lissabon för att diskutera vad som krävs för att bygga ett mer feministiskt och solidariskt Europa. En del av mig ville inget hellre än att resa hem och vara en del av #metoo-mobiliseringen. Och i ärlighetens namn ska nog sägas att delar av ett kluvet hjärta snarare var i ett regnigt Göteborg än i det soliga Lissabon.
Men jag hade planerat att delta i en internationell mobilisering i Lissabon om hur vi ska skapa alternativ till ett alltmer militaristiskt och nyliberalt EU. Under parollen att det är dags för en plan B för Europa samlades vänsterpartier och vänsterkrafter från flera europeiska länder som fått nog av att sitta med armarna i kors och bara acceptera status quo i EU-politiken.
”De sa till oss att Lissabonfördraget var bra för folket. I dag vet vi att det var en lögn”. Så sade Catarina Martins, det portugisiska vänsterpartiet Bloco Ezquierdas feministiska och lysande partiledare.
Hon har så rätt. Det var Lissabonfördraget som öppnade upp för en militarisering av EU och som ytterligare fastlade den ekonomiska politik som sätter marknaden före både människorna och planeten. Det har visat sig med all tydlighet i eurokrisens spår. EU-politiken har under dessa år, ännu mer än tidigare, präglats av TINA, en förkortning av uttrycket ”there is no alternative”.
Den destruktiva åtstramningspolitiken beskrivs som en naturlag. En urholkning av arbetsrätten, osäkra anställningsformer, sänkta pensioner, utförsäljningar av gemensamma, offentligt ägda egendomar och tillgångar, nedläggningar av hälso-och sjukvård har motiverats med att det är den enda vägen till återhämtning och välstånd. Konsekvenserna är förödande med ökad arbetslöshet, klyftor, fattigdom, och brist på välfärd i de mest drabbade länderna – Grekland, Spanien, Portugal och Irland.
Men sanningen är att det finns ingen naturlag som säger att det är effektivt att strypa välfärden, löner, och pensioner för att få ett lands ekonomi på fötter. Tvärtom. Flera länder i Europa har sett sina statsskulder öka och sitter nu ännu djupare fast i skuldfällan. Vilket i sin tur gör att EU:s makt och centralstyrning ökar ytterligare. Ett slags moment 22 alltså, där avdemokratisering går som en röd tråd. EU-högern, som formulerat och försvarar denna politik, spelar extremhögern och nationalisterna rakt i händerna med sin arrogans, ovilja till självkritik och den successiva avdemokratiseringen av politiken.
Vi var många feminister på plats i Lissabon. Det är tydligt att flera vänsterpartier runtom i Europa har utvecklats och inspirerats av sina feministiska systerpartier som oss i svenska Vänsterpartiet, och gjort feminismen central i all politikutveckling. Kollegorna från södra Europa vittnade om hur de beordrade nedskärningarna i den offentliga omsorgen drabbar kvinnor alldeles särskilt, både som arbetare och som brukare. Dels har kvinnors arbeten försvunnit och arbetsvillkoren försämrats och dels har det obetalda omsorgsarbetet för kvinnor ökat när det offentliga backat ur.
Hur vi organiserar omsorg i våra samhällen är naturligtvis en djupt politisk fråga. Antingen finns ett gemensamt ansvar eller så skyfflas allt ansvar över till (kvinnor i) den privata sfären eller till privata marknads-”lösningar”. Den konservativa högern vill helst se kvinnorna tillbaka i hemmet, medan den liberala högern vill se marknadsaktörer eller informell arbetskraft (ännu mer ekonomiskt utsatta kvinnor) för den som kan betala. Från ett feministiskt perspektiv är bägge alternativ ohållbara.
Vi vänsterfeminister vill se offentligt finansierad omsorg som är tillgänglig för alla. Det är en av grundbultarna i ett mer jämställt samhälle. En annan grundbult är friheten att bestämma över sin kropp, rätt till abort och preventivmedel och rätten till ett liv fritt från machovåldet. Metoo-kampanjen lyftes och vi var också flera som krävde att det är dags att sätta stopp för män och hallickar som utnyttjar kvinnor och flickor i prostitutionsindustrin.
I Lissabon tog den samlade vänstern också avstånd från EU:s militarisering och upprustningsplaner som nu konkretiseras alltmer. Istället för ett fredsprojekt är EU på väg att bli ett krigsprojekt. Som feminist skär det rakt igenom mig. Att formulera mänsklig säkerhet i termer av ökade militära medel är ytterligare ett uttryck för enkelspårig, och farlig, machismo.
Debatten i Lissabon var högljudd och bred och det är dags att vi feminister, samtidigt som vi kämpar för enskilda framsteg i olika delar av EU-maskineriet, också tar de strukturella debatterna. Vad vill vi som feminister med EU, är det bra så här eller? Ska vi nöja oss för att Merkel och Macron är bättre än Trump och Putin?
Trots olikheter inom vänstern så delar vi visionen om ett mer jämlikt, demokratiskt, feministiskt och solidariskt Europa. För att det ska bli verklighet måste EU faktiskt förändras i grunden, till ett samarbete som sätter människor och miljö främst. Och vi måste också ha en Plan B.
Progressiva krafter, men som någonstans har gett upp kampen, brukar svara med att det är omöjligt. Men det kan aldrig bli feministers eller vänsterns svar. Vi kan aldrig acceptera TINA. Vi vet att det finns alternativ, och vi vet att vi måste göra det omöjliga. Vi vet att visionen om ett annat Europa inte kan bli verklighet utan oss feminister.
