Först skrev Eva F Dahlgren den skrämmande, lärorika och högeligen intressanta boken Min farfar var rasbiolog om sin egen farfar som var just det, professor i botanik i Uppsala och en av föregångarna inom den svenska rasbiologin, som i sin tur var ett föregångsland för nazismens idéer om rasbiologi, det vill säga skallmätning och andra praktiker och teorier som kopplade egenskaper till folkslag.
Sedan skrev hon en bok om kvinnor under 1900–talets början, omyndiga kvinnor, kvinnor som fängslades, tvångsarbetade, steriliserades och blev av med sina barn. Nu har turen kommit till barnen. Barnen till kvinnorna i förra boken. Barnen som föddes på 1920– och 1930–talen i mindre bemedlade familjer. Jämnåriga med mina far– och morföräldrar vilket ger en skarp påminnelse om hur nära i tiden allt det här är.
Och även om barn fortfarande inte föds med lika möjligheter i Sverige så har lagstiftning, barnomsorg, medicin och socialt arbete ändå förbättrat både barns och föräldrars möjligheter och rättigheter.
Eva F Dahlgren är en imponerande skicklig författare. Hon utgår från mängder av arkivmaterial, och citerar dessutom en hel del dokument och brev i sin helhet. Sedan lyckas hon ändå att göra sin faktaspäckade bok till en riktig bladvändare. Rasande bra gjort och i rasande fart vill man läsa boken, när författaren skriver fram hela liv på sidorna. Och vilka liv.
Dessa kvinnor, mödrarna till barnen, som får barn med en karl som drar, och sedan gifter sig med en ny man och får fler barn. Och nya mannen vägrar befatta sig med första barnet, som sätts i fosterhem och får växa upp utan sin mamma, fastän hon finns i närheten. Samtidigt är hon oerhört fattig och kan inte klä och föda de barn hon har hemma. Mannen super, eller båda. Rent materiellt har barnet det bättre i fosterhemmet. Så smärtsamt. Och en påminnelse om att innan offentlig barnomsorg infördes kunde inte ensamstående mödrar arbeta.
Detta var barnen som överlevde. Att bli gravid utan att vara gift var en skam, vilket utnyttjades av privata förlossningshem som ”tog hand om” de nyfödda barnen i olika grad av vanvård. Många spädbarn dog eftersom de helt enkelt fick för lite att äta.
Många kvinnor och mödrar var det också som blev ensamma under den stora emigrationsvågen kring förra sekelskiftet. Männen, makarna och fäderna, flyttade till Amerika och hördes aldrig av igen. Många bildade nya familjer. Kvinnorna som var kvar hemma i Sverige förblev omyndiga eftersom de inte kunde ta ut skilsmässa. Gifta kvinnor blev inte myndiga i Sverige förrän 1921.
Så mycket som vi tar för givet i dag. Så snabbt vi glömmer hur det var. Eva F Dahlgren berättar, och vi borde lyssna på henne.
