För trettio år sedan startades de första kvinnojourerna i Sverige. En av dessa är kvinno- och tjejjouren Olivia i Alingsås. Eva Westerholm har varit med sedan starten och fortsätter nu som pensionär sitt långvariga engagemang för utsatta kvinnor som ordförande i jouren och ledamot i paraplyorganisationen Roks styrelse. Och frågan om mäns våld har inte blivit mindre aktuell.
Vi träffas i den röda stugan bredvid det vackra vita trähuset där kvinnojouren Olivia hyser fyra platser för tjejer och kvinnor som behöver skyddat boende. Det är Alingsås kommun som äger huset och Olivia har fått använda det sedan 1991. Här i det röda huset ute i trädgården hålls alla medlemsmöten. Eva Westerholm har räknat ut att hon lägger tid motsvarande en kvarts heltidstjänst på Olivia och ungefär 150 timmar per termin på Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks).
– Jag har arbetsgivaransvar för de anställda på Olivia, jag rekryterar personal, håller i det administrativa, styrelsemöten, arrangerar utvecklingsdagar, samarbetar med kommunerna, och som nu pratar med pressen. Bara för att nämna något, säger Eva.
Eva Westerholm har varit aktiv som ideell jourkvinna sedan 1987. Kvinnojouren Olivia firade nyligen 30-årsjubileum i september och för Eva innebar det dubbelt firande. Hon var med på det allra första informationsmötet då föreningen skulle bildas och har varit aktiv sedan dess.
1987 var Eva 39 år, hon var ensamstående mamma till två barn, skild sedan sju år tillbaka och hade egna erfarenheter från en ”ojämställd relation” som hon kallar det. Hon hade fått upp ögonen för den ojämställdhet som präglade hela samhället och som ytterst yttrade sig i mäns våld mot kvinnor. Därför anmälde hon sig till informationsmötet i Alingsås och blev efter en genomgången studiecirkel engagerad som kvinnojourare.
– Att prata om våld i nära relationer var väldigt skambelagt på den tiden. Man ska komma ihåg att våld i nära relationer föll under allmänt åtal först under 1983, och att okunskapen på den tiden var stor, berättar Eva.
Men under 90-talet hände mycket.
– Särskilt under slutet av 90-talet såg vi stora framgångar för feministiska frågor. Stödstrumporna var ett exempel. Det tillkom också ett antal viktiga lagar, däribland kvinnofridslagen. Nu plötsligt blev alla, bland annat polis och socialtjänst, tvungna att utbilda sig i dessa frågor. Man kan säga att kvinnorörelsen har tagit fram allting och sen har samhället och lagstiftarna kommit efter, säger hon.
Genom regnet ser vi bort till den vita villan. Huset är fullbelagt, de fyra platserna för skyddat boende är upptagna, som vanligt. Men själva boendet är bara en del av verksamheten, berättar Eva. De har räknat ut att de tre anställda på jouren under ett år utför ungefär 800 åtgärder och aktiviteter i form av stödsamtal, följa med till rättegång, assistera tjejer och kvinnor som söker sig till jouren hos polis och andra myndigheter, etc.
Att kvinnor arbetar ideellt ses ibland som en kontroversiell fråga. Hur ser du på det att du har arbetat så många timmar ideellt under ditt arbetsliv?
– Ja, ofta dyker ju frågan upp om jourandet ska professionaliseras eller inte. Vi tycker att det är viktigt att kvinnojourerna är självständiga. Det är därför vi vill att det ska vara en ideell rörelse och att vi själva ska anställa våra medarbetare från våra egna led. Det är vi och inte socialtjänsten som kan frågorna om mäns våld mot kvinnor. Personligen har jag dessutom haft mitt yrke som arbetsterapeut under alla år. Kvinnojoursrörelsen är något jag brinner för, det är del i en större kvinnopolitisk fråga. Ojämställdheten i samhället är en av de viktigaste frågorna i samhället. Det här känns meningsfullt för mig, konstaterar Eva.
Vilken är den mest brännande feministiska frågan just nu tycker du?
– Det är en svår fråga eftersom allt hänger ihop. Mäns våld mot kvinnor minskar inte i omfattning trots att kunskapen i samhället ökar. Beror det på att fler anmäler och söker hjälp och att det därför synliggörs? Feminismen har även fått en backlash på 2000-talet. Hatet mot kvinnor och feminister frodas i populistiska sociala medier. Vi måste satsa på de unga och stärka unga tjejer och motverka det sexualiserade våldet i samhället. Vi måste också se över tillämpningen av de lagar som finns när det gäller våld som exempelvis våldtäkt och stärka brottsoffrens rättigheter.
Vad arbetar ni med i Roks just nu?
– I år arbetar vi framförallt med två fokusfrågor. Den ena är våld och vårdnad och den andra är pornografi. Vi vill begränsa pornografin eftersom den är en del av våld mot kvinnor. Vi skriver debattartiklar i ämnet och under hösten kommer vi att ha en konferens i Stockholm, berättar Eva.
För att aktualisera frågan om våld och vårdnad släppte Roks i februari en rapport där man gått igenom domar för att granska hur mäns våld i familjen påverkar utgången i en vårdnadstvist. Rapporten som är skriven av Eva Diesen visar att domstolar tenderar att vara välvilligt inställda till föräldrar som slår sina barn. Trots att det förekommit våld är utgångspunkten många gånger att föräldrarna ska fortsätta dela på vårdnaden.
– Det här handlar om kvinnor som har lyckats lämna sin våldsamme man och hamnat i en vårdnadstvist. Nu tenderar rättsapparaten att förminska våldet eftersom normen nu är gemensam vårdnad. Här har ju den så kallade Papparättsrörelsen haft framgångar och det är också de som har myntat begreppet ”umgängessabotage”. Vi menar att tillämpningen av lagen måste ses över och att socialtjänsten måste bli bättre på att uppmärksamma våldet, säger Eva Westerholm.
Roks kommer delta i en hearing i riksdagen den 30 november på detta tema.
Vi börjar avrunda intervjun. Eva Westerholm måste börja planera och packa inför helgens resa till månadens styrelsemöte med Roks i Stockholm.
– Det är tur att det finns Skype nu för tiden, det innebär att jag kan stanna i Alingsås under de möten då jag inte hinner resa, skrattar Eva.
Men beklagar sig över sitt arbete gör hon inte.
– Ju mer insyn man får i de kvinnopolitiska frågorna, både nationellt och internationellt, desto mer förstår man hur allt hänger samman. Hur viktig abortfrågan är, hur kvinnor och barn drabbas i krig, hur detta är olika delar av samma fråga. Jag menar att det vi sysslar med är en av tidens absolut mest väsentliga frågor, säger Eva Westerholm.
