För två år sedan föreläste jag på en ort i Jönköpings län. I publiken satt fackligt aktiva och lokala socialdemokrater. Temat för dagen var radikalnationalismens hot mot arbetarrörelsen. Hur miljön ämnar att flytta fokus från sämre arbetsvillkor – till homogenitet och flyktingar som orsaken till ekonomisk ojämlikhet.

Under pausen noterar jag en man, längst bak i rummet, som fotograferar mig. Jag tänkte inte mer på det. Förrän jag några dagar senare hittar bilderna på Nordiska motståndsrörelsens sajt.

Det var varken första, eller sista gången, en NMR-aktivist eller sympatisör befunnit sig i föreläsningssalen.

Den senare tidens diskussioner om Nordiska motståndsrörelsens närvaro på Almedalen har fått mig att än mer fundera på – inte i första hand mina egna möten med extremhögern på lokal nivå – men alla de människor jag träffat på genom åren. De som möter på nazistledaren på kön i ICA-kassan. Som möter på nazister i korridoren på dagiset. Eller som tar en promenad och noterar otaliga klistermärken utanför deras hem.

När Nordiska motståndsrörelsen 2014 lyckades kuppa sig till ett kommunalt mandat i Ludvika kommunfullmäktige och en ersättarplats i Borlänge satte det avtryck. Sedan dess har länet präglats av en stark högerextrem närvaro. När de strax därpå lanserade en partipolitisk gren blev Dalarna deras främsta fokus. Platsen för den demonstration i Falun som samlade över 500 nazister, var därför inte en slump. Enligt Expos senaste årsrapport stod organisationen förra året bakom 319 aktiviteter i länet. Det är den högsta noteringen någonsin.

När aktörer som Almedalsveckan upplåter plats åt NMR synliggör det något väsentligt. Avståndet som finns mellan dessa aktörer och lokalsamhällen där extremhögern sedan en tid tillbaka försöker sätta agendan. Eller, som NMR:s ledare sade i ett tal för inte så länge sedan: ”Massan ska omvandlas. […] De ska stöpas om till fanatiska nationalsocialister”. Strategin att i första hand påverka lokalsamhällen är ett steg på vägen.

Det är ett avstånd kommunpolitiker som avbryts av nazistdemonstranter – efter att de röstat igenom byggplanerna för en moské i Karlstad – inte kan ha. Det är ett avstånd lokala bibliotekarier som hängs ut på högerextrema sajter – efter att ha vägrar köpa in rasistisk litteratur – inte kan ha. Ett avstånd lokala aktivister inte kan ha – de som på dagen delar ut flygblad om extremhögerns hot och på kvällen springer på lokala nazister i trappuppgången.

Det är ett avstånd som är få förunnat.

Men, även ett avstånd som motiverar märkliga resonemang om att man bör ”ta debatten” med en organisation som inte hymlar om att de vill störta samhället genom våld och ersätta det med en nazistisk diktatur. Deras attacker på demonstranter – och den dödsmisshandel den finska grenen stod bakom för inte så länge sedan – går i linje med organisationens idé. Föregångaren Vitt ariskt motstånd (VAM) var en terrorcell som under 90-talet genomförde bankrån i syfte att finansier till vapen. Som de i sin tur skulle använda i ett ”raskrig”.

Det är detta avstånd som upptagit mig den senare tiden. Som har fått mig att fundera på om debattivrare på allvar tror att det är debatt som kan hindra NMR-aktivister från att placera ut sprängladdningar vid asylboenden och syndikalistlokaler.

Almedalen är inte en symbol för normaliseringen av extremhögern. Det är Hässleholm. Det är Ludvika; platsen där flera lokalbor inte längre anser att Pär Öberg – NMR:s kommunpolitiker – är en extrem figur.

Och någonstans här grundar sig problemet. Almedalen må hantera extremhögern, om än bristfälligt – för att uttrycka det milt. Men ute i landet finns alla de som tvingas göra det året runt. Att bjuda in extremhögern till demokratiska rum är det yttersta beviset för att man ännu inte ser det.