Den italienska filosofen och journalisten Ida Dominijanni skrev för några år sedan en bok om miljardären och politikern Silvio Berlusconi. I den undersökte hon bland annat hur en del av den feministiska kampen för sexuell frihet under slutet av 60-talet och början av 70-talet kunde förvandlas till ett politiskt vapen i händerna på mäktiga män.

Titeln på boken, Il Trucco (Tricket), syftar på Berlusconis ständiga performance innehållande kvinnor och sex för att demonstrera sexuell potens och odödlighet i ett försök att dölja den politiska impotensen och oförmågan att leverera reell politik.

I ett land, som enligt författaren har haft västvärldens starkaste vänster, hade och har vänstern inget att sätta upp mot de känslor och den estetik som Berlusconi exponerade via medierna.

– Det var till slut kvinnorna som fick Berlusconi på fall, inte vänstern, inte oppositionen. Han föll helt enkelt på sitt eget grepp, fastslår Ida Dominijanni.

Efter prostitutionsskandaler och offentliga övergrepp på minderåriga föll 2011 den leende pokerspelaren, som hon kallar Berlusconi, efter nästan tjugo år på den politiska makttoppen.

Efter regionvalet på Sicilien, vilket brukar ses som en mätare på det politiska läget, som hölls i november i år, finns det återigen mycket som tyder på att Berlusconi och hans parti Forza Italia är på väg tillbaka in i värmen. Vinstchanserna är till och med goda inför nästa års val.

– Berlusconis trick funkade på så vis att det förändrade den italienska politiska kulturen i grunden och med den även samhället, säger Dominijanni.

Alternativa populistpartiet

Berlusconis största konkurrent inför valet nästa år är antietablissemangspartiet Femstjärnerörelsen (M5S), som i dag har stöd från en fjärdedel av väljarna. Ida Dominijanni beskriver dem som barnen från Berlusconieran. Med en vänster i fritt sönderfall är det partiet, som sedan starten 2009 konsekvent vägrat inordna sig på vänster-högerskalan, som lyckats fånga upp en ny generation som fått nog av den korrupta och elitistiska politikermassan. Många analytiker menar att en röst på M5S är just en röst mot den politiska eliten snarare än en röst för alternativet.

– Femstjärnerörelsen kallas populister, men den huvudsakliga populisten har varit och är Berlusconi, säger Dominijanni.

Till listan över populister lägger hon, förutom M5S och Berlusconi, även den socialdemokratiska partiledaren Matteo Renzi, som tillhör regeringspartiet Partito democratico (PD) och Matteo Salvini, partiledare för högerpopulistiska och främlingsfientliga Lega nord.

– För populistiska partier är det viktigt att distansera sig från eliten och att tala direkt till folket, säger Alessandro Lanni, journalist och författare till boken Avanti popoli! (Framåt folket!), 2011.

M5S riktar sin ilska mot den gamla korrupta politiska eliten, journalistkåren och den finansiella makten med bankerna i spetsen.

– Deras ledare kännetecknas ofta av en folklig stil, säger sig veta vad folket vill och talar direkt till dem, utan representanter eller journalister som mellanfilter, säger Lanni.

Detta gäller inte minst Femstjärnerörelsen, som tills nyligen inte ens hade en officiell partiledare och i stort sett uteslutande kommunicerar via egna informationskanaler på nätet, bland annat via den före detta komikern och grundaren Beppe Grillos blogg.

Ida Dominijanni menar att Italien skiljer sig från de länder i vilka det växer fram antikroppar, såsom Bernie Sanders i USA, Jeremy Corbyn i England, Alexis Tsipras i Grekland och Pablo Iglesias och Podemos i Spanien.

– I Italien har det istället sprungit fram en underlig svamp, Femstjärnerörelsen, som har upptagit vänsterns plats och förhindrar en radikalisering av vänstern, säger hon.

Kris eller kollaps?

Expertkåren tycks enad, M5S är ett symptom på den politiska elitens och den representativa demokratins kris. Själva menar M5S att de har inneburit en barriär för främlingsfientliga och högerpopulistiska krafter som fram till nu har haft svårt att vinna mark i den italienska politiken, vilket även är en faktor som särskiljer Italien från många andra länder i Europa.

– Både ja och nej, säger Alessandro Lanni. De har säkert fångat upp en hel del proteströster som annars hade gått till högerpopulistiska och främlingsfientliga partier, men i Rom röstade många tidigare vänstersympatisörer fram M5S Virginia Raggi som borgmästare sommaren 2016, säger han.

Landet är dock inte befriat från antisemitiska och högerextrema partier. I lokalvalet i Ostia, Rom, som ägde rum samtidigt som valet på Sicilien, tog det nyfascistiska partiet Casapound ett rejält kliv uppåt, från en tidigare mycket marginell position, och fick närmare tio procent av rösterna.

Alessandro Lanni.

Populisternas ”folk”

Ida Dominijanni varnar för att avfärda M5S som populister, inkompetenta och dumma, vilket många gör, och uppmanar istället till analys av vad det handlar om.

– Partiets framgångar beror på att den representativa demokratipolitiken är trasig, den är inte i kris utan är helt enkelt över. Om du inte kan inse det och förstå behovet av att uppfinna något nytt, så gör M5S det istället, säger hon.

– När politiken blir mer och mer självrefererande – utan kännedom om samhället – självuppfyllande och korrupt, föds monster. Här i Italien har det inte lett till nazism utan till M5S.

Det allvarligaste elementet i demokratins kris är dock medborgarnas bristande förtroende för det demokratiska systemet, vilket inte minst tar sig uttryck i att allt fler väljare avstår från att rösta.

– Jag vet till exempel inte om jag kommer att rösta i nästa val, konstaterar Dominijanni.

Feminismens sätt att bedriva politik

Femstjärnerörelsen, liksom många andra populistiska partier, vänder sig till folket, utan att någonsin tala om klass, kön eller ras.

Dominijanni beskriver en utveckling där politiken har tömts på sitt innehåll och kvinnohatet har växt parallellt under de senaste femtio åren då kvinnorna generellt har gjort stora landvinningar på områden som rör kvinnors rättigheter och deltagande i samhället.

Hon menar att nyliberalismen, som har dominerat politiken under samma period, har försökt omvandla kvinnors frigörelse i ekonomiska termer till att handla om konsumtion och sexuell tillgänglighet, vilket var precis det Berlusconi gjorde.

Dominijanni försäkrar dock att den feministiska frihetskampen är betydligt bredare och väsentligare än så. Hon beskriver den italienska feminismens bidrag i kontrast till jakten på likabehandling och jämställd representation och statistik.

Hon lyfter exempelvis fram Carla Lonzi (1931-1982) som en förebild. En feministisk skribent som ställde bekräftelse av och stolthet över könsskillnaderna mot jämställdhetskrav, kritiserade äktenskapsinstitutionen, lyfte fram vikten av att kvinnors arbete erkänns som produktivt arbete och att kvinnors sexualitet måste stå för sig själv och ses som fri från mäns krav.

Hon understryker att feminismen finns på andra arenor än de politiska och institutionella, och att det inte är något mål i sig att nå dessa arenor.

– Det finns till exempel tusentals antivåldscentrum i Italien, och de gör ett jättejobb och lyckas på något sätt överleva trots att staten inte hjälper till, säger hon.

Så det mesta arbetet utförs utanför politiken?

– Vi säger tvärtom. För oss är detta politik, vårt sätt att bedriva politik. De feministiska nätverken är inte populistiska, utan arbetar konstant och i skymundan. Detta medan den institutionella politiken är i sönderfall, säger hon.

I dagens Italien vill Dominijanni slå ett slag för nätverket Non una di meno, som den 25 november på Internationella dagen mot våld mot kvinnor, lyckades repetera förra årets rekorddemonstration och samla tiotusentals människor på Roms gator. Non una di meno beskrivs som Italiens första intersektionella rörelse.

Framtidshoppet sätter hon till vad som händer i omvärlden och en ny generation. Även om hon beskriver just Italien som ett politiskt laboratorium, det vill säga alltid lite före den internationella trenden. Berlusconi kom ju trots allt före Trump.

– Kanske är M5S ett långvarigt, till och med stabilt, fenomen som löper tvärsigenom höger och vänster i politiken, säger hon och efterlyser samtidigt en antikapitalistisk och anti-nyliberal röst som i dag inte finns inom vänstern, men som behövs som motvikt.