Fest, bubbel och rosa trubbel är Call Cats devis. De kallar sin musik för barbiepunk och blandar punkrock med tuggummipop, feministiska protestsånger med dekadenta partylåtar. För några veckor sedan släppte de debutalbumet Call Cat Radio Hour. Felix Linden har intervjuat bandets sångare Agnes Eriksson.
– Det är klart att vi är feminister, säger Agnes Eriksson. Jag menar, vad är man egentligen annars? Hon funderar lite, skrattar, säger att de kanske borde gå ut som ett anti-feministiskt band, spekulerar skrattandes om att de säkert skulle få en helt ny publik av Sverigedemokrater och ”andra idioter”.
– Men seriöst, avbryter hon sig själv, för mig är det så självklart att vara feminist. Och för Call Cat är det också självklart, vi har alltid varit feminister. Men på lite olika sätt. När vi startade, som By The Way, så var allting väldigt öppet politiskt. Vi var runt 16 och jävligt arga på patriarkatet. Arga är vi väl fortfarande, i och för sig, men på ett annat sätt.
På vilket sätt är det annorlunda nu?
– Vi tröttnade lite på hela grejen med att vara ett politiskt tjejband, att hela tiden bli utpekade, som titta där är det där duktiga tjejbandet som sjunger sina budskap och som står för så viktiga saker.
– Vi ville få leka lite mer, få ha kul och inte behöva vara så seriösa. Och bara vara ett band. Tjejbandsstämpeln är så tröttsam. Så vi bytte till Call Cat, började kalla oss barbiepunk och köra på fest, bubbel och rosa trubbel.
– Men en del av låtarna skrev vi innan vi bytte, det märks lite på tonen, de är seriösa och argare, som till exempel Sister!, Speak your mind och SCUM bag. Nu skriver vi låtar som är mer i stil med vår singel. Låten Pink lemonade babe handlar till exempel om att festa och att ha kul.
Foto: Martin Bohm
Var det när ni bytte namn till Call Cat som ni skaffade era artistnamn?
– Ja precis, det var då jag tog namnet Agzy Pop. Med artistnamnen är det lite som olika karaktärer. Nu när jag skriver texter så brukar jag tänka att det är Agzy Pop-texter.
– Som tjej måste man förklara sig och försvara sig hela tiden. Det är skönt att strunta i det och inte ta saker på allvar. Folk får tycka vad de vill om oss, vi bryr oss inte.
Hur kommer det sig att ni släpper skivan själva och inte på något skivbolag?
– Vi pendlade länge när det gällde det där, men till slut kände vi att det blir bättre om vi gör det själva. För då blir det precis som vi vill, vi styr allt och har inget ansvar gentemot något skivbolag. Nu är det crowdfunding och en sponsor som finansierat inspelningen av skivan.
– Tanken från början var att vi skulle trycka fysiska skivor kring släppet också men vi får se vad det blir. Det är alltid såhär, vi tänker att vi ska fixa en massa saker men sedan när det kommer till kritan så är vi väldigt ouppstyrda personer, så det blir som det blir
Hur gick det till när ni spelade in skivan?
– För oss var det väldigt viktigt att inte ha för tydliga ramar för hur det skulle få gå till. Det var väldigt viktigt att vi fick experimentera och testa oss fram. Att vi skulle få vara fria att göra våran grej.
– Studion som vi spelade in i, Nacksving Gussjö, ligger i ett hus i Salbohed. Vi flyttade in och bodde där i en vecka. Det var perfekt för oss, vi spelade in när vi fick flow, gjorde annat när vi inte hade det. Det var väldigt avslappnat. Jag tror det märks på skivan. Marcus Cederlöf som har Nacksving Gussjö har bidragit mycket, skivan hade inte blivit likadan utan honom.
– Nu blev det precis som vi ville. Vi är så nöjda med resultatet och det är så kul att äntligen få släppa skivan!
