”Dödsstraffet är ett ständigt pågående brott mot mänskligheten”, skriver Soraya Post (Fi) och konstaterar att det inte räcker att ingripa i enskilda fall. Därför vill hon skapa ett ramverk för EU som gör det möjligt att agera i varje fall och samtidigt opinionsbilda kontinuerligt för dödsstraffets avskaffande.
Hon har suttit och väntat på döden i sju år. Pakistanska Asia Bibi, en fattig kvinna som inte kan läsa eller skriva, dömdes 2010 mot sitt nekande för att ha förolämpat profeten Muhammed.
I Pakistan har antalet dödsdömda ökat kraftigt på senare år. Många väntar på avrättning på grund av påstådd blasfemi. Bland världens många muslimska länder är Pakistan ett av få som dömer folk till döden för att de inte har den rätta tron.
Här om veckan drev jag igenom en akut resolution i Europaparlamentet om situationen för de hundratals fångar som väntar på exekutionspatrullen i landets fängelser.
Men det är inte bara Pakistan som fortfarande håller sig med dödsstraff. Några veckor tidigare skrev jag ett brev till guvernören i den nordamerikanska delstaten Arkansas om de kanske oskyldiga män som väntar på döden där.
Det är de verktyg jag, som Europaparlamentariker och koordinator i utskottet för mänskliga rättigheter, har haft att agera med när människor hotas av dödsstraff.
Det räcker inte.
Dödsstraffet är ett ständigt pågående brott mot mänskligheten. Och tyvärr får vi inte alltid med oss majoriteten i parlamentet på att rösta igenom en så kallad urgency-resolution.
Vi kan inte som politiker nöja oss med att ingripa i enskilda fall och glömma andra. Vi måste bryta ner strukturen och se till att vi alltid har ett målmedvetet opinionsbildande arbete mot dödsstraffet som rättsstatligt verktyg.
Därför jag har för mina kollegor i DROI-kommittén, Europaparlamentets utskott för mänskliga rättigheter, föreslagit ett ramverk som gör att vi kan agera varje gång någon riskerar att dömas eller har dömts till döden och som låter oss bedriva ett kontinuerligt påverkansarbete för dödsstraffets avskaffande.
Bland annat ska vi nu varje gång ett nytt fall registreras skicka brev till respektive lands ambassad, uppmana ditresande EU-delegationer att ta upp fallet och systematiskt använda de redan upprättade människorättsdialogerna för att driva opinion direkt mot länderna i fråga.
Vi kan också väcka opinion om vi tycker att den tysta diplomatin inte räcker, genom att mobilisera aktivister och civilsamhälle.
Tillsammans med Europarådet ska Europaparlamentets människorättsutskott nu skriva gemensamma uttalande för att sätta större tyngd bakom orden.
På midsommarafton träffade jag en delegation från Kina, det land som avrättar flest fångar i världen, här i Bryssel. Ett av fallen vi tog upp var den fängslade dissidenten Liu Xiaobos.
Efter helgen blev han fri.
Jag tror nu inte att vårt bilaterala samtal med den kinesiska sidan avgjorde någonting. Men jag tror att Kina inte var helt opåverkat av den starka internationella opinionen. Och till den stacken kan Europaparlamentet dra ett strå.
Ja, nu kan vi förstås dra ännu fler. Feministisk politik gör skillnad. Strå för strå.
