Så var det dags för sommarens sista krönika. Jag vill tacka så mycket för all fin respons på den förra krönikan om fulhet och funkofoba föreställningar om skönhet. Eftersom den
krönikan fick så mycket bra respons vill jag fortsätta på det personliga och sårbara spåret om
funktionalitet, begär och relationer. Håll i er, nu åker vi!

För några månader sedan såg jag en mycket träffande bild som någon delat i sociala medier.
Det var en skärmdump från en chatkonversation där någon skrivit ”When you’re a child with
a disability people treat you like some kind of young sage, but when you grow up you’re just
grumpy”. I översättning ungefär: När en är ett barn med normbrytande funktionalitet
behandlar alla en som om en vore någon slags vis siare, men när en vuxit upp är en bara
grinig. Jag skrattade rått som en gör när något träffar helt rätt. Här finns något som jag verkligen vill prata om, framförallt för att det gör mig väldigt trött. Idén om personer med normbrytande funktionalitet, skulle vara några bättre, mer inkännande snudd på övernaturliga personer. Även när vi blivit vuxna.

Typexemplet är den bild som finns av personer med normbrytande kognitiva funktionaliteter, framförallt personer med Downs syndrom. Överallt hör en berättelser om
att de är så glada, vill aldrig något ont, blir aldrig arga, tar allt med jämnmod. Så klart kan det här också vara sant, men jag tvivlar. Ingen människa, oavsett funktionalitet är alltid glad eller kärleksfull. Ibland är en arg, sur och vrång och otrevlig, och en måste få vara det. Annars är en inte människa, utan bara ett fenomen.

Fenomenet klistrar sig fast även på personer med fysiska normbrytande funktionaliteter. Vi är så starka, modiga och fulla av visdom inför livets sårbarhet. Låt mig ställa en fråga här. Vad är mod?

Mod är att göra något fast en är rädd. Mod är att göra något fast en vet att det kanske
kommer vara farligt eller gå illa. Ska det verkligen krävas mod för att röra sig på stan, åka
buss eller ha möten med statliga myndigheter? Vilken slags visdom får en av att hela tiden uppleva att ens livsföring är ifrågasatt eller att en måste behålla lugnet under kränkande utredningar och omprövningar där hela livet är på spel? Är det verkligen en vishet som en önskar någon annan? Och vad händer med den som inte klarar av det?

Men hur hänger det här ihop med relationer och begär? Jo, idén om att personer med
normbrytande funktionalitet är något annat än gemeneperson handlar om både bra och
dåliga egenskaper. Ibland är vi bara konstiga och ömkansvärda, men vi är lika mycket
oåtkomliga och storslagna i vår vishet och vårt mod.

Otaliga är de gånger som jag fått höra av andra att den som ska dejta, ha en relation eller bara ligga med mig är någon som måste vara orädd. Någon som ska ha minst lika mycket
mod som mig och framförallt, någon som måste ha mognat. Det kostar på att dejta ett
fenomen och det kanske är få förunnat.

Nog kan det vara så att det kan kännas lättare att dejta någon som är normföljande på så
många sätt som möjligt. En slipper kanske stirrande när en håller handen på stan, märkliga
frågor och många svårigheter i vardagen. Jag kan förstå det men jag är ändå trött och
irriterad. För jag tror att det här med fenomenet ligger som något outtalat mellan mig och alla jag träffar. Idén om att jag skulle vara oåtkomlig, obegriplig, så stark, så modig, så annorlunda alla andra som du träffat tidigare. Så klart kan idén om att en är ett fenomen också vara smickrande. Men något tar den ifrån mig. Det att vara människa. .

Jag är så trött på att vara någon som ena stunden är ömkansvärd och andra beundransvärd. Fenomenet Bylund loggar ut.

Jag vill att ni alla ska veta att jag – trots att jag tvingats lära mig hur en får statliga tjänstemän att rodna i skarpt läge – inte är mer än människa. Inombords är jag till exempel en blandning mellan Kanin i Nalle Puh och Marve Fleksnes (och ja, mina bästa
populärkulturella referenser är från 70-talet). Det var bara det. Tack för i sommar!