”Det är ett välkänt fenomen att män i vissa fall ger sig på familjens barn eller husdjur för att på omväg skada kvinnan.” Med anledning av Agnes Vittstrands debattinlägg förra veckan om våld mot barn konstaterar Paula Dahlberg att även denna form av våld avhumaniserar barn när det bakas in brott mot mamman.
Agnes Vittstrand skriver i sin debattartikel Vuxnas våld kan inte reduceras till en fråga om kön (Feministiskt perspektiv, 14 augusti 2017) om hur analysen av våld mot barn måste våga se kvinnor som förövare. Som exempel tar hon fallet i Göteborg där tre barn mördades, troligen av sin mamma men där pappan först vad huvudmisstänkt. I rapportering av fallet och analys i feministiska grupper tillskrivs mordet vara en effekt av ”mäns våld mot kvinnor”, även när det stod klart att mannen inte verkar ha varit inblandad.
Jag håller med Vittstrand om att bilden av kvinnor som förövare måste nyanseras, i synnerhet när det kommer till våld mot barn. Vi som feministisk rörelse måste klara av att hålla flera saker i huvudet samtidigt. När det kommer till vuxnas våld mot barn är kön irrelevant då det handlar om en lagstadgad makt som den vuxna har över barnet oavsett vad den vuxna har för kön, oavsett vad barnet har för kön. Som Vittstrand nämner är kvinnor förövare i cirka 40 procent av anmälda fall av våld mot barn.
Intervjuer med vuxna som utsatts för sexuella övergrepp som barn visar en liknande statistik, det är alltså inte alls så ovanligt som många helst vill tro att kvinnor kan behandla barn illa. Uppfattningen att kvinnor skulle vara mindre benägna att skada barn vilar på en gammal förlegad tanke om att kvinnor av biologiska skäl är ”programmerade” att vårda och sköta om både barn och vuxna och därför skulle vara mindre kapabla till att skada. Trots att feminismen jobbar för att få bort gamla unkna könsroller är just denna en roll som sitter lite djupare och många verkar måna om att behålla.
Jag ser ofta de som hävdar att bara kvinnor styrde allt skulle världen bli hel och bra, för att kvinnor vill ta hand om andra och inte skada. Detta stämmer till viss del på gruppnivå men handlar om socialisering, inte biologi. När kvinnor utmålas som om vi innehar en godhetsessens som gör att vi automatiskt behandlar barn väl sviks mängder av barn i vårt land som är rädda för att gå hem från skola, rädda för att sova, rädda för att göra minsta ljud ifrån sig i sitt hem. Barn som är rädda för sina mammor, inte sina pappor. Barn som utsätts för våld och kränkningar som inte kan förklaras i mäns våld mot kvinnor, eller i att kvinnan duperats av sin man för att hjälpa honom begå övergrepp. Det är viktigt att vi inte fastnar i att vilja lyfta kvinnor och stärka deras position i samhället genom att placera det kvinnliga könet på en piedestal och i systerskapets namn förminska de brott kvinnor kan stå för.
Samtidigt är det också av vikt att inte glömma bort de mekanismer som faktiskt gör att vissa fall av våld mot barn är ett utslag av mäns våld mot kvinnor. Det är ett välkänt fenomen att män i vissa fall ger sig på familjens barn eller husdjur för att på omväg skada kvinnan. Det centrala här är att se hur detta våld är en del i att avhumanisera barn. Vi bör därför inte avhumanisera dem ytterligare genom att baka in brott mot dem som ett brott mot deras mamma. Barnen utsätts som egna individer, brotten mot dem är enskilda brott där de är de primära offren, inte mamman. Så även om våldet är en del av terrorn mot mamman är våldet ändå en del av vuxnas våld mot barn.
Det finns alltså flera mekanismer bakom varför barn utsätts för våld, mekanismer som gör att det blir en högst ytligt och otillfredsställande analys att baka in våld mot barn i ”mäns våld mot kvinnor”. Både kvinnor och barn har en egen agens, är egna individer och skall ses som detta. Även när det innebär att kvinnor gjort vidriga saker helt utan inblandning av en man, även när det innebär att konstruktionen av kvinnor som offer och män som förövarna inte håller hela vägen. Det är vi skyldiga barnen, för barn är trots allt de svagaste i vårt samhälle.
