Den uppskattade föreläsningsverksamheten i ABF Göteborgs regi kommer att läggas ner under februari. Samtidigt har många slutit upp för att protestera mot nedläggningsbeslutet. Feministisk perspektiv har pratat med Lena Ulrika Rudeke, en av de två ansvariga för föreläsningsverksamheten.
Det var i slutet av oktober det meddelades verksamhetsansvariga att föreläsningsverksamheten skulle läggas ner. Och den förste februari verkställdes beslutet. Ändå fortsätter protesterna. Många är upprörda. Namninsamlingar har skapats för att stoppa nedläggningsbeslutet, och i krönikor i Aftonbladet, Expressen och ETC frågar sig människor samma fråga; varför. I förra veckan vädjade Sven Eric Liedman i en ledare om att ABF skulle ändra beslutet: ”Vi ska inte låta föreläsningsverksamheten på ABF försvinna. På något sätt måste den fortsätta. Vi måste engagera staten, vi måste engagera kommunen, men vi måste också engagera oss själva.” Gunilla Carlsson, ordförande ABF Göteborg.
har försvarat beslutet i en debattartikel i Göteborgsposten
Feministiskt perspektiv har pratat med Lena Ulrika Rudeke, en av de två ansvariga för arbetet med föreläsningsverksamheten, om vad som egentligen händer.
Hur förklarar ABF nedläggningen av en så uppskattad verksamhet?
– Det har ju alla kunnat läsa, att argumenten är ekonomiska. Men föreläsningsverksamheten har aldrig bekostats med statsbidrag. Statsbidragssystemet är inte gjord för att supporta föreläsningsverksamhet av det här slaget. Och verksamheten skulle kunna ha lämnats helt utanför diskussionen om det förändrade bidragssystemet. All ekonomi handlar till syvende och sist om att göra val av olika slag, som man då tycker att man vill göra.
Det har ju varit namninsamlingar och protester för att stoppa nedläggningen. Hade det varit möjligt att stoppa nedläggningen inom den här ekonomiska ramen?
– Det är ett kvitto på att vi gemensamt har lyckats. För den bredden i de många människor som har anslutit sig, både vad gäller debattartiklar och namninsamlingar, det hade inte varit möjligt utan den gemenskapen som byggts upp; vi på ABF, samarbetspartner som bibliotek, föreningar, medlemsorganisationer, och de som har medverkat på scenen, men också allt folk som kommit och deltagit publikt. Den gemenskapen är en förutsättning för att folk har reagerat som de har gjort, det är en mycket vacker gemenskap.
Vad var det som gjorde föreläsningsserien så uppskattad tror du?
– Den har varit väldig behovsorienterad och rörelsebaserad. Vårt arbete har byggt på ständig dialog med de som är på scenen och de som är i publiken. Vi har heller inte sett det som att föreläsningsverksamheten är att leverera en scen, och det tycker jag är ganska intressant för alla diskussioner som pågår just nu; man pratar om att det uppstår ett tomrum efter nedläggningen, och alla är fullt upptagna av att diskutera scenen, medan vi framförallt har fokuserat på hur man skapar demokratiska rum. Folkbildning bygger på djup delaktighet. Arbetet för att skapa dessa rum är det centrala.
Hur ser du, mer generellt på möjligheterna att göra folkbildning inom nyliberalismens ekonomiska ramar?
– Folkbildningen, den försvarar man oavsett om det finns pengar eller inte. Folkbildningen kan man aldrig överge. Säg att vi hade fått en regering som innehåller sverigedemokrater och moderater, så vet vi mycket mer än väl att den kultur och utbildningspolitik som de skulle bedriva med all sannolikhet innebär stora förändringar för både kulturlivet och folkbildningen och andra sammanhang. Då är frågan, hur ska vi hantera det? Arbetarrörelsen startade med tomma men gemensamma händer och byggde de sammanhang som behövdes – ABF inbegripet. Och självklart är samhällets ekonomiska stöd till folkbildning oerhört viktigt, och att förvalta detta stöd är en organiserad gemensam konst. Men samhällskampen – vilket folkbildningen är en del av – upphör inte på grund av minskade bidrag eller att pengar försvinner. Däremot krävs det strategier – nu. Vi behöver fundera nu, hur ska vi göra om tio år om inte det finns ett bidragssystem som supportar folkbildning?
Hur gör vi då?
– Då är det tillbaka till ritbordet som gäller och fundera på hur vi överhuvudtaget bygger sammanhang i Sverige, och där finns en utmaning. Vi behöver tillbaka till byggandet, istället för att fastna i beklagandet över sakernas tillstånd. Självklart ska vi beklaga och protestera, men det är ju bara starten för vad vi sen ska göra, vilket ju också präglade det tidiga nittonhundratalet: byggandet. Det är lätt att kritisera baklänges i efterskott på olika nivåer, ”det kanske inte var byggt så bra alla gånger” men man byggde likväl framgångsrikt, och det är en av de centrala frågorna framöver. Hur bygger vi på nytt när tiderna hårdnar? Vilkets slags folkbildning är det som behövs, och hur bygger vi den?
