”Den 30 oktober 2017 var en ödets dag. En sådan att minnas i framtida historieskrivningar. En när det blev brutalt tydligt, att det som en trott aldrig skulle kunna hända till slut gjorde det.” Det skriver Christine Bylund, doktorand i etnologi vid Umeå universitet apropå Försäkringskassans beslut om nya bedömningsregler vid behov av personlig assistans.
Den 20 oktober skriver Försäkringskassan i en skrivelse till regeringen att myndigheten känner stor oro för utvecklingen i den personliga assistansen. Den befarar att en ny dom i Högsta förvaltningsdomstolen och tolkningen av den kommer att göra att det inte längre blir möjligt att bevilja personlig assistans för uppemot 6 000 assistansberättigade personer. Speciellt de som i sina beslut har behov av tillsyn, till exempel på nätterna (för att de kanske riskerar att avlida av epilepsianfall eller andra tillstånd). Och att det inte längre heller ska berättiga till personlig assistans om det finns ”väntetid” mellan olika ”kvalificerade” behov. Det betyder i praktiken att en inte längre kommer att kunna bevilja personlig assistans för det som inte är hudnära punktinsatser.
Nyheten om detta nådde mig i fredags den 27 oktober. Paniken breder ut sig mellan alla oss som delar denna verklighet. Vi håller andan, sedan formerar vi oss. Vi skriver, uppvaktar våra politiker med e-post och mötesförfrågningar. Vi kräver av andra i vår närhet – de som inte behöver stöd och service – att visa solidaritet. Vi tänker att nu när Försäkringskassan sätter ner foten och frågar regeringen om det verkligen är rimligt med de ”svåröverskådliga konsekvenser som det kommer att ge både för stat, kommun och den enskilda” då kanske de lugnar sig. Försäkringskassan, den myndighet som i nästan ett decennium varit en aktiv del i att driva fram den rättsutveckling som gjort att fler och fler behov inte längre klassas som att ge rätt till assistans. Försäkringskassan tar kanske inte ett rättsligt ställningstagande utifrån detta just nu, kanske de håller andan, väntar.
Men så är inte fallet. Den 30 oktober publicerar Försäkringskassan sitt ställningstagande där de berättar att de kommer att börja bedöma behov av personlig assistans utifrån denna nya lagtolkning. Vad betyder det egentligen?
Många av de som i dag har stora behov av stöd och service kommer att bli ”erbjudna plats på särskilt boende”. De kommer att institutionaliseras. Flyttas ut ur samhället. Redan händer det – barn ligger kvar på sjukhus i månader för att de inte har rätt till personlig assistans, kommuner bygger boenden för barn med stora behov för att politiken och byråkratin inte ger dem möjligheter att bo kvar hemma, vuxna personer måste flytta från egna lägenheter till särskilda bostäder. Vi kan inte längre jobba, studera eller bestämma själva över vår tid och våra kroppar. Cirkeln sluts.
För vem är detta samhällsekonomiskt lönsamt, var ska vi bo allihopa? Ska vi bli instängda i våra hem? Eller är det bra för tillväxten att bygga institutioner? Vad händer med alla våra arbetslösa assistenter? Våra barn, föräldrar, partners?
Jag sluter mig som många i min situation inåt. Till en rörelse – mitt folk. Vi skriver till varandra sådant som en bara kan viska i mörkret, att vi inte får ge upp än, att vi måste kämpa. Den som kan måste bära den som inte kan. En av oss skriver att hon är glad att hon är gammal nu, att hennes liv ändå varit rikt. Vi skriver att vi är så ledsna för alla barn och deras föräldrar. Att det troligen kommer att bli mycket värre innan det kan bli bra igen.
En av de vackraste viskar i mörkret det som mina intervjupersoner viskar i materialet. ”Jag tänker, det får bara inte hända, i nästa sekund funderar jag på hur jag ska ta livet av mig om det drabbar mig.”
En av de viktigaste rösterna för att beskriva funktionsmaktordningens förtryck i Sverige i dag är bloggaren Funkisfeministen som skriver om det som jag tror är kärnan i hur allt detta har kunnat hända utan att det blivit ramaskri i hela samhället. Personer med normbrytande funktionalitet är egentligen inte är människor, eller medborgare. Våra berättelser är för mycket, för sårbara och gör för ont. Hon skriver: ”Det som pågår är en skandal och ett brott mot all form av anständighet. Om du är en av dem som inte ingriper och säger ifrån så är du medskyldig.”
Kampen är inte över – nu har den börjat på riktigt. Och den kräver något av dig – du som inte behöver stöd och service just nu. Den 30 oktober 2017 var en ödets dag. En sådan att minnas i framtida historieskrivningar. En när det blev brutalt tydligt, att det som en trott aldrig skulle kunna hända till slut gjorde det. Men jag vill att den här texten ska ropa – än är inte striden över även om många kommer att såras. Vi kan vända det här, om vi alla talar högt om det samhälle vi vill leva i. Det som erkänner människovärdet.
